Aftonbladet – 18 september 1845, sida 2

utseende af likgiltighet och förundran, hvarpå hon föregående aftonen gilvit prof, då hon satt nedanför trappan. — Vreden gör menniskan orättvis, sade markisinnan till sig sjelf. — Huru hår jag ett enda ögonbiick kunnat misstänka den goda Christine? (Forts. följer.) —— — EN MÄRKVÄRDIG LÄNDSTOL. Uti Paris bodde sedan lång tid tilibaka en nära åttioårig gubbe, i ett hus, som fordom tilihört honom och i hvilket han vid försäljningen förbehållit sig en eländig vindskaramare. Han hade varit tepetserare i sina dagar och såsom sådan hade han också lätteligen kunnat blifva intagen på St. Mandås utmärkta inrättning,som uteslutande är bestämd för åldriga handtverkare af denna profession. Men ingen hade kunnat öfyvertala honom att lemna sin vindskammare, hvarifrån han hade utsigt åt den beundransvärda inrättningen för döfstumma. Han mottog endast besök af tvenne gubbar, hans brorsöner, hvilka, sjelfye föga gynnade af lyckan, lemnade honom en liten pension, hvaraf han lefde. Mina barn, sade han stundom till de sextiåriga gossarne, Gud skall nog en dag vedergälla er för det goda ni gjort mig. Genom edert biständ får jag dö under detta tak, der jag från mitt fönster dagligen kan betrakta min fordne beskyddares abbe de VEpees odödliga stiftelse. Jag dör snart och lemnar föga efter mig; men jag ber eder. sälj aldrig den här gamia ländstolen, som jag nästan aldrig lemnat under femtio års tid. Det är en gammoal vän, hvilken jag hade att tacka för mitt lif den 40 Augusti 4792. Jag hade den tiden äran att arheta hos konungens tapetserare och jag höll på att sluta några förändringar i Marie Antoinettes kabinett, då Marseillaisarne tillika med de upproriske från förstaden Saint Antoine bröto in och började striden med schweitzarne och hofmän