Aftonbladet – 18 september 1845, sida 2

oss svenskar vara af synnerligt intresse, att erfara, hur svenska protestantiska kyrkans ställning och religiösa riktning bedömes i prolestantismens hufvudsäte, der reformationens ide blifvit mest utvecklad och der man derföre måste ega den finaste takt att förnimma om besagde riktning inom vår kyrka är framåteller tillbakagående. Att någon gång ett misstag insmugit sig i den bistoriska framställningen, kan icke förundra; snarare synes det märkvärdigt, att en utländning så nält och sammanhängande uppfattat uppkomsten och utvecklingen af ett element i vårt samhäl!e, hvars verkliga karakter ännu af mängden här ganska dunkelt förstås. Uppsatsen börjar som följer: Det synes mycket fålängt att redan nu vilja bilda sig ett begrepp om den verkliga karaktern hos vår tid, då de mest stridiga elementer öfver allt mötas och skenbarligen med lika styrka uppträda till kamp mot hvarandra, utan att utgånsen af denna strid, i hvilken den verkliga riktningen af vår tid skall vinna segren, ännu kan motses. Man är icke i stånd att gifva vår tid en historisk, bestämdt uttryckt karakter, om man ej vill nöja sig med den helt och hållet formella hestämningen, att den är en tid af strid: det synes ännu omöjligt, så länge händelserna ej fullbordat sitt verk, att förena de stridiga dragen till en fulländad bild och att härleda de olika riktvingarne ur en gemensam princip och finna för dem ett gemensamt, försonande mål. Och likväl måste bvar och en, som icke i historien ser en ändamilsiös iek at lössluppna krafter, icke blott i allmänhet förutsätta en sådan gemensamhet, utan äfven, då han griper fatt och skildrar något särskildt drag, söka att utveckla det till en sådan af honom tänkt bild, för hvars fullkomnande han anticiperar historiens resultater. Huru vore det väl möjligt att åskådligen framställa någon viss tidsr:ktning, något element af samtiden om man vilie utesluta sjelfva det sanna, d. v. s. det, om man anser för samtidens kärna, för dess mål? Hur kan man då annat än att i kritiken öfver det närvarande gripa in på det tillkommande? Och om än derigenom den historiska skildringen får ett olika uttryck, allt efier de olika förutsättningar med hvilka man börjat, så får man derföre icke förkasta den frihet, som icke drager i betänkande att frånkänna någon viss, mäktig riktning hos en tid dess sanniag, det vill säga dess verkliga betydelse och nödvändighet, dess inre sammanhang med samtidens intressen och sträfvanden. Den strid, hvari tilläfventyrs en viss makt inom samtiden kan befinna sig i förhållande till det, som skildraren anser för sanning, upplöses vid betraktandet af tidsålderns allmänna förderf, som bättre skall framstå genom ett obundet, bjert framträdande af vissa i densamma grundade ensidigheter, än genom en egen kritik. Hierarkiens outtröttliga arbete på förverkligandet at sina afsigter leder blott dertill, att desto snarare få dess sak afgjord inför förnuftets domstol, och när det hierarkiska sträfvandet i nyare tider framträder med så oerhörd djerfhet och myndighet, så må man blott lyckönska sig till dess så mycket snarare fall, hvari det skall draga andra, liksinnade makter med sig. Tiden skall snart lära oss, om samtidens, öfverallt med så mycken raskhet uppträdande, hierarkiska sträfvanden verkligen ega ett historiskt lif, eller om blott den stora massans svaghet, obeslutsamhet och brist på hållning förlänar dem en skenbar, snart öfvergående kraft; hon skall lära oss, om den i våra dagar åter uppkomna humanismen är ett svagt, andelöst missfödsel, en snart öfvergående uppklarning, eller om den, såsom en verkligt ny och lefvande kraft, innesluter fröet till en rik framtid. När man taiar om hierarkin, såsom en betydande, med dena närvarande tidens bildning jemnbördig makt, så gäller detta icke så mycket om den katolska, hvilken redan en gång för alla afslutat med historien, som om den protestantiska, hvilken blifvit indragen i de sednare århundradens historiska utveckling, och nästan alideles glömt bort sig d-ri, intill dess den protestantiska principens konseqvenser i vetenskap och samhälle upprädt i öppen motsägelse till dess ursprungliga anda, och derigenom föranledt det andliga ståndet att återgå till sin sanna ställning. Det kunde likväl icke helt enkelt återtaga denua ställning, liksom om ingenting under tiden hade skett; så mycket det än måtte önska det, kunde det ej mer vara det gamla, emedan det genom händelsernas kraft blifvit försatt i ett innerligt beroende af hela den moderna verldsbildningen, rån hvilket beroende det ej kunde lösgöra sig. Men också just derföre kunde det göra anspråk på en så betydande ställning i den nyare tiden, just derföre dess kamp mot de moderna, antihierarkiska elementerna uppväcka ett så allmänt, genomgripande intresse; det kämpade icke mot elt enda fenomen af den moderna principen, utan äfven rot sjeltva principen och alla dess följder, det ville icke draga sig tillbaka på sin fordna grund och låta den fiendtliga principen ostördt styra i verlden der utanför, utan heilre kämpa med densamma om öfverväldet; det märkte att det icke mer hade en egen verld, inom hvilken det lugnt kunde fortsätta sitt spel, sedan den tapee ———L—— — — — — —— — — — AA — acaanda af Ilogltoha Ach förundran huanng!