Aftonbladet – 18 september 1845, sida 2

pat saken på den gemensamma grunden... Katolicismen deremot har i vår tid blott inskränkta syftemål, den vill blott upprätthålla sin bestämda, kyrkliga företrädesrätt, och vissr derunder en fullkomlig likgiltigbet för den icke kyrkliga verldens lopp, hvilken hon unnar samma oafhängighet för dess del, som hon vill njuta för sin egen. Man behöfver blott kasta en blick på undervisningsfrågan i Frankrike, för att finna denna observation bekräftad. Det andliga ståndet har der förstått gifva sig det utseende, som om det blott kämpade för den oinskränktaste frihet; det har till och med bragt på sin sida sådane män, som Lamartine (se Letat, Yeglise et Yenseignement 18453) och Triqueville. Det andliga ståndet vågar icke att träda i kamp mot bildningen i hela sitt omfång; det fordrar blott att det förmenta monopolet på denna bildning må upphäfvas, på det ståndet äfven må få ett visst inflytande på nationaluppfostran. Öfverbufvud är hvarken det franska eller något annat katolskt Presterskap er med staten och folket jemnbördig korporation; ingenstädes kunna de genom sina privilegier hämma framskridandet, och till och med der, hvarest. de hafva en politisk representation, såsom i Ungern, förmå de icke genomdrifva sina, mot den allmänna meningen stridande, kyrkliga afsigter (t. ex. i frågan om de blandade äktenskapen). Stater sådane som Frankrike, hafva i sin utveckling lemnat kyrkan långt bakom sig, och denna kan i sådane, trotts alla ansträngningar, aldrig bibehålla en betydande ställning; hon kommer alltid att förete en förvissnad ledamot af den nuvarande menskligheten, då hon förblifvit främmande för de sista årkundradens arbeten. Annorlunda förhåller det sig med en kyrka, som sedan tre århundraden proklamerat frihetens och framskridandets: princip och, genom sin mer andliga karakter, varit i stånd att med stor skicklighet taga del i den historiska utvecklingen och deraf tillegna sig, hvad hon funnit förenbart med hennes intresse. Då alltså denna kyrka icke allenast icke blifvit främmande för vetenskapens och statens utveckling, utan äfven tagit en betydande del deri och med egen kraft arbetat på densamma, så kunna dess anspråk på att taga del i väldet öfver en. verldsbildning, till hvars frambringande hon användt sina bästa krafter, icke förefalla främmande. Hon är allt genom förmynderskapet öfver denna bildning; ingenting utan detsamma, såsom den katolska kyrkan är. Engelska kyrkan har i nyare tiden mycket ådragit sig allmänna uppmärksamheten genom sitt hierarkiska väsende och sin stela afsöndring. Men landets tillstånd så väl som det egna i kyrkans belägenhet bindrar, att striden mellan de hierarkiska pretentionerna och friheten uppträder i hela sitt omfång. Allmänna opinionen är ännu alltför aristokratisk och Klerus i kyrkligt hänseende en alltför sluten korporation, för att denna skulle fästa något synnerligt intresse vid den verldsliga bildningens utveckling och icke fast mer nöja sig med att bekämpa inflytandet af denna bildning på kyrkan sjelf, hennes teologi och grundsatser; men i politiskt hänseende är Klerus så sammansmält med den mäktiga aristokratien, att det icke kan göra någon egen vilja gällande på detta fält, så vida det icke precist är fråga om vidmskthållandet af sjelfva korporationsintresset och de kyrkliga privilegierna (t. ex. om tionden). De så kallade högkyrkliga äro nästan alltid tillika högtories, utan att derföre hos dem något serskildt hierarkiskt ändamål kommer i fråga. En annan protestantisk hierarki, nemligen den svenska, har intagit en bestämdare ställning emot vetenskapen och det politiska framskridandet. Den svenska kyrkan äger icke en så nationel sjelfständighet, en så isolerad historia, som den engelska, oaktadt herr erkebiskop af Wingård gerna skulle önska att så vore; ty dess reformation är ej väsendtligen skiljd från den tyska, under hvars inflytande den uppstått och hvars historiska utveckling, synnerligast på det vetenskapliga gebietet, den ej kunnat undandraga sig. All den hierarkiska strängheten till trots, har den protestantiska vetenskapen i sin hittillsvarande gestalt inträngt i denna kyrka, och om än den nyaste kritiska och filosofiska teologien icke kunnat finna en representant bland Klerus, så hafva dock dess idger, såsom vi framdeles få se, blifvit på annat sätt utbredda, och hierarkien, som här icke kan vara likgiltig för hvad sig utom densamma tilldrager, nödgats mot desamma anlita polismaktens medel. Svenska kyrkan är alltför nära bopväfd med hela statsoch folklifvet för att hon skulle anse uppträdandet på denna grund ligga utom hennes befogenhet. Detta må dock ej så förstås, som vore hon på det sättet sammanvuxen med staten, att hon offrat den sin sjelfständighet, såsom händelsen är med andra protestantiska statskyrkor; hon är fastmera en ganska sjelfständig myndighet, hvilken betraktar sig såsom innehafvare och bevakare af all intelligens och anser sig serskildt berättigad att förbjuda religionskritiken; hon är vidare ett politiskt riksstånd, och i sjellva verket, genom sitt, till hela samhället utbredda inflytande, genom intelligensen, de parlamentariska talangerna och den presterliga slugheten hos många af hennes medlemmar, det märkligaste riksstån— ARSA sonen nen. Slattet vardt tfacet com ni vet. och iag allla