Aftonbladet – 16 september 1845, sida 2

åtminstone lika mycket fästade vid statens politiska organism, som de motsvarande ståndsfördelningarna i Sverge under tiden mellan 4789 och 41809, då Konungen i Sverge de facto hade suveräniteten och icke ens var förpligta datt sammankalla några riksdagar, samt Ständerna såsom politisk makt voro reducerade till skuggan af en skugga. Det är också ganska säkert, att om Norrmännen i Eidsvold år 4844 hade varit nog oförståndige, att bilda sin statsförfattning efter den svenska förebilden med en ståndsrepresentation af fyra kamrar, så hade man nu fått upplefva samma skådespel som här, af några herrar A. och B. och ändå flera stora bokstäfver, som hade framträdt för att försvara den historiska rätten; men lyckligtvis sågo de utmärkte män, åt hvilka grundlagens utarbetande anförtroddes, nog djupt in uti framtiden, för att finna, det just den befintliga ståndsfördelningens afskiljande från den colitiska organismen och den borgerliga jemlikhetens införande i stället, med afskaffande både af adel och prerogativer, utgjorde den sanna grundvalen för statens framtida enhet och styrka; en åtgärd, hvars klokhet jemväl så hastigt insågs af hela den Norska nationen och sedermera så djupt genomträngt densamma, att efieråt icke en röst inom hela landet någonsin höjt sig till understöd för Konung Carl Johans förnyade propositioner om en adels terinförande. Hörom nu vidare: En till namn och utseende monarkisk, i verkligheten demokratisk, Representativ Stat blef frukten häraf; men denna heterogena sammansättning, hvars predominerande beståndsdel är folksouverainiteten, har likväl ännuej hunnit längre än till Symptomerna af de verkningar, sådana organismer naturligen framalstra. Norge var således, vid öfvergången till en Stat för sig, skäligen obehindradt att uppgöra sin Statsförfattning såsom det önskade, och felen i den som gjordes, — ty sådana måste finnas i hvarje menniskoverk, serdeles i dem der ensidigheten är hufvudsak — sakna bevis i jemförelsen med den som varit. Kan någon nu säga, hvad författarne här egentligen menat, och om de icke i sjelfva verket uppställt det mest ampla försvar som kan gifvas för ändamålsenligheten af Norges statsförfattning? Att Iden Norska representationen under en tid aftretItio år ännu ieke hunnit visa annat än symptomer till de onda verkningar, som af den heterogena sammansättningen kunde befaras, medan Norge å andra sidan skridit ett otroligt långt stycke framför oss i ordnandet af sina inrättningar och utbildningen af sina lagar; att felen i den författning som gjordes sakna till och med bevis, (författarne säga det ju sjelfve) då deremot sanningsenligt anföres, att förhållandet icke varit sådant i Sverge, der ock verkligen samma trettio år förnämligast utmärkt sig genom det offentliga lifvets mödosamma och ansträngda arbetande utan att komma framåt, samt af en ständig split dels emellan de vid den politiska organismen fästade ståndsfördelningarna inbördes, dels emellan Ständerna samfäldt å ena och Regeringen å den andra sidan, under det i Norge repre entationen å sin sida visat en exemplarisk enighet och ett lugn, som intet annat lands foikförsamling under lika lång tid kunnat förete, och Regeringen å sin sida jemväl i allmänbet funnit sig uti ett villigt biträdande af dess önskningar: — vi fråga, då detta är en klar slutföljd af författarnes egna ord, om någonting bättre kan vittna om ett lyckligt sätt att förena hvad de kalla heterogena elementer,, d. v. s. folkmakten och den monrarkiska principen, till ett samverkande belt såsom konstitutionell monarki, än Norges exempel utvisar? Ja, denna fråga kunde gerna sträckas längre: huruvida icke författarne sjelfve äro inom sig öfvertygade, att äfven i Sverge, om en statsförfattning, liknande den Norska, här infördes, förhållandet skulle blifva detsamma? eller i motsatt fall: hvilka omständigheter skulle göra detta omöjligt, det vill säga, för att tala rent ut: hvilka klasser och personer man förmenar bär skulle öfverändakasta en sådan representatif statsform, om den en gång hade blifvit införd, och framför allt, på hvad sätt detta öfverändakastande skulle komma att tillgå ?... Frågan är vigtigare att få besvarad, än mången annan, emedan dervid kanske ble:ve nödvändigt att sjunga ut med vissa hemliga, icke serdvles loyala tankar, som man tilis vidare gerna behåller för sig sjelf och inhöljer i de obestämda frasernas rymliga draperier. Men vi komme för långt ifrån sjelfva analysen af insändarnes framställningar, hvilka nu öfvergå till Sverge: Med århundranden räknar det (Sverge) sin tillvaro såsom Stat för sig, med århundraden sina blad i hiTIS EOS TON ANSETT ESA HENKE ET SSE EL re