lösa rykte, denna falska anklagelse. Denna vederläggning har du nu gifvit mig, på det ädlaste sätt, och det frivilligt, varmt och uppriktigt, alldeles så som jag önskade. MHädanefter skall jag tro mig det, veta upprätta hvad jag genom min köld brutit dig emot, i det jag från denna dag bemöter dig, icke allenast som en adelsman, icke som en systerson, utan som en son. Detta oförtjenta beröm, dessa ärliga och uppriktiga ursäkter, rubbade något den säkerhet, som den lättsinnige Rudolf sökt antaga och kom honom att blygas öfver sitt oridderliga förfarande. Öfverraskad af en ädelmodig känsla, en känsla af storhet och öppenhet, som sällan påkom honom, och kanske äfven af motsägelseanda och af kärlek till oberoende, var han på vägen att bekänna sin varma vänskap för Mirabeau, med fara att förlora på en gång sin morbrors aktning jemte hoppet att en dag vinna den sköna tantens kärlek, då denna, genom sitt oförmodade inträde i salongen, kom att gifva hans ider en helt annan rigtning. Slaf af en orubblig ordning och, liksom den gamle konsuln fasthängande vid vissa antagna vanor, hade madame de la Fare företagit sig, att hvarje dag, regelmässigt och på en viss timma, besöka Carmeliterklostret; men när hon nu, i denna afsigt, gick genom korridoren och passerade salongsdörren, hörde hon de sista ord, som hennes man yttrade till sin systerson. Detta var nog, för att begripa det en tillfredsställande förklaring hade förefallit mellan chevaliern och hr de La Fare. Markisinnan skyndade derföre in i salongen, för att erfara vigten och följderna af det ifrågavarande samtalet, samt, i händelse det så passade sig, öfverhopa chevalier de Vorbelles med de varmaste lyckönskningar, för det han lyckats undanrödja alla tvifvelsmål hos den gode onkeln. Så snart markisen varseblef sin fru, fattade han systersonen i armen och ropade högt, i det han något häftigt sköt honom emot Ermelinde: — Gläd er, min fru! Lilla Christine har missagit sig. Vi ha varit orättvisa mot vår brorson. Hr de Vorbelles förtjenar all vår tillgifvenhet