Aftonbladet – 16 september 1845, sida 2

storien. Från det slags representativ Stat, der till-fälliga orsaker sammanförde Folket i massor och verkade med alla dess demokratiska vådor och förhärjelser, har det i tidernas gång utbildat sig till en regelbunden representativ Stat, och har såsom sådan spelat en roll i upplysningens annaler. Svenska nationalrepresentationen har visserligen under denna form, ej alltid visat sig såsom lugnets och den fridälskande politikens värn; den har, likasom andra Staters, stundom missbrukat sin frihet och eftersträfvat makt och välde utöfver de derför bestämda gränsor; men ur dess sköte hafva likväl framgått män af stora förtjenster om sitt fädernesland, män af ljus och bildning, af kunskaper och praktisk förmåga, och thronen och friheten hafva ej sällan bland denna Representation räknat trogna försvarare. Sådan hon är, tillhör hon derföre historien och upplysningen, och kan ej utan förebråelser skilja sig från dem. Det är ledsamt om vi här nödgas brista i artighet mot insändarne; men hvilket betydelselöst ordsvammel är icke här sammanrördt? Atträkna sin tillvaro med århundraden är ju fallet med otaliga andra stater än Sverge, och bevisar hvarken för eller emot nyttan af dess nuvarande institutioner mera, än det ljud som frambringas om man slår på en tom tunna. För att åldern skall kunna bevisa något för institutionerna, måste det väl förutsättas, att dessa frambragt goda frukter och äro älskade af folkets majoritet, hvilket ej är fallet med den nuvarande svenska representationsformen, eller till det minsta måste man förutsätla att de, om än föråldrade — hvilket lätt kan hända om de endast hafva åldern för sig — åtminstone skola hafva fortfarit i en ständigt oförändrad verksamhet, som kan göra åldern till någonting heligt och vördnadsvärdt. Imedlertid inträffar icke heller det sednare med våra nuvarande statsmakter, då representationen, såsom samhällsmakt betraktad, äfven om man ej går längre tillbaka än de två sista århundradenn, flere gånger varit införd och upphäfd, samt hvarje gång varit försedd med helt olika attributioner såväl i sin egen sammansältning och verknings-krets, som i förhållande till regeringsmakten, och, hvad formen beträffar, alltid ett föremål för nationens missnöje. Alt detta missnöje varit riktadt emot just de olägenheter, som härledt sig från Ståndssammansättningen samt emot all den korruption och uselhet som deraf alstrats, derom vittnade redan, hvad de äldre tiderna beträffar, den lätthet, hvarmed båda konungarne Carl den elfte och Gustaf den tredje voro i stånd att utan allt motstånd från nationens sida rycka till sig makten och tillintetgöra den politiska friheten. Det är icke sannolikt, att ett sådant försök ens 4772 skulle aflupit så lätt, om Sverge då hade varit hvad Minervainsändarne kalla en monarkisk, i verkligheten demokratisk representativ statv, till sin form sådan som den norska. Författarne erkänna vidare, att den svenska representationen visserligen varit långt ifrån berömvärd; men förmena att man bör akta henne väl, derföre, att ur dess sköte framgått män af stora förtjenster om sitt fädernesland, och bland hvilka thronen och friheten räknat trogna försvarare. Detta är ju ett fullkomligt nonsens. Det finnes icke någon representation i verlden, i hvilken ej förtjente och fosterländske män stundom uppenbarat sig; äfven i den Polska, som till sin form varit den uslaste af alla, emedan den innebar ett nödvändigt upplösningsfrö genom tillvaron af det s. k. liberunx velo, framträdde ofta lysande och ädla förtjenster, men allt detta bevisar lika litet för sammansättningens eller grundelementernas godhet, som tillvaron af en eller annan lysande talang och upphöjd karakter bland ett lands embetsmän kan bevisa, att administrationen är väl inrättad till sin sammansättning. Om någonsin utroärkte män framträdt ur svenska representationen, så var det egentligen under frihetstiden och Rådsstyrelsen; men likväl är det just emot frihetstiden, som de konservative mest pestera, och det med mycket skäl i vissa hänseenden. Hvad säga författarne om denna invändning? Under frihetstiden var det egentligen blott Adeln och Sekreta utskottet, som hade makten; månne detta historiska skäl nu kunde utgöra en giltig anledning, att närma vår representation åter till denna statsform, blott för vålderns, och historiens, skull, med namnstämpeln på köpet, hellre än till det norska representationsättet eller ett sådant som utgår från allmän valrätt och folksuveräniteten, men hvarest de båda statsmakterna röra sig med tillräcklig ledighet inom hvar sin verkningskrets, och ändå med ett organiskt sammanhang sins emellan? — Sådan hon är (representationen), tillhör hon derföre historien och upplysningen, och kan ej utan förebråelser skilja sig derifrån. Ater en ordröra,