Aftonbladet – 16 september 1845, sida 2

gålfvad med en liflig själ, som af sig sjelf gerna gick till ytterligheter i allt, skulle Ermelinde naturligtvis drifva ända till yttersta gräns de grundsatser man hos henne inplantat. De moraliska fakulteterna bos henne liknade ett slags hastigt växande plantor, hvilka, under det de förstoras och utvidga sina rötter, spränga den vas, hvari de äro planterade. — Hade Ermelinde varit född judinna och uppfostrad i judiska läran, så hade hon blifvit en Judith. — Republikanska, i det girondinska elementet, skulle hon blifvit en Charlotte Corday. — Religiös, ända till exaltation, och genomträngd af sitt stånds fördomar, hatade hon i Mirabeau adelns och presterskapets afsvurne fiende. Dotter af en adelsman och en adelsdam, hvilka dogo tidigt och lemnade henne ensam i verlden, faderoch moderlös redan i de späda åren, upptogs hon af sin morbroder, markis de Marignaud, com anförtrodde henne åt sin systers, en gammal stiftsdams, omsorger, samt åt dennes dotter, Marie Emile de Covent, som var Ermelindes gudmor och Mirabeaus lagliga hustru, ehuru hon, sedan någon tid, lefde skiljd från bonom. Det stackars barnet uppvexte således bos dessa båda farliga lärarinnor, hvilka båda å ömse sidor lärde henne hata och afsky hvad de hatade och afskydde. Mirabeau var för henne ett missfoster, en fasans typ, hvarom hon gjorde sig den hiskligaste förestillning. En instinktartad sympathi fästade henne vid alla dem, som tycktes dela hennes hat. Vid aderton års ålder hade hon gift sig med markis de La Fare, ehuru han var gammal och bräcklig, stel och motbjudande, gift sig med den sextioårige mannen, dels derföre att han var den förnämste i orten, dels derföre att han var Mirabeaus hätskaste fiende, och nu gaf hon hans systerson namn af bror, derföre att han förklarade sig vara Mirabeaus fiende. Rudolf, som väl förutsåg, att hans förtrolighet med missfostret förr eller sednare skulle bli uppäckt, emedan det säkert funnes flera personer, som kunde bekräfta den unga Christines uppgift — Rudolf, säga vi, fann således för godt att gå alla baktalare i förväg, i det han med en trolös appriktighet anklagade sig sjelf. Nödvändigheten