Aftonbladet – 15 september 1845, sida 2

prude, hvilket yttrats i mindre förtäckta ordalag, och föranledt många påhelsningar på den krogen. Vid dessa krogbesök togs så mycket till bästa, att gästerna blefvo yra i hufvudet; så uppkom gräl och derefter försoning, hvilken efter vanligheten besegladesg med bränvin. Slutligen hade man skiljts åt och hvar och en gått på sitt håll. Åhstedts och hans kamraters sinnesförfattning, i följd af det myckna supandet, förklarar tillfyllest så väl Åhstedts död, som de andres något obestämda berättelser om hvad vid tillfället förelupit. — Vid polisförhöret i lördags angående inbrottsstölden i Stadsgården sistlidne tisdag, hvarför förre drängen Carl Pettersson m. fl. blifvit häktad (se Aftonbl. sistl. fredag), inställdes enkan Ingrid Elisabeth Eklund, egarinna till den egendom i Yttersta Tvärgränd, dit Pettersson efter stöldens föröfvande tagit sin tillflykt och hvarest han mistat en del af det stulna. En af de tilltalade, hustru Löfberg, hade nemligen sedan föregående förhöret erkänt, att hon af Pettersson tillgripit de 100 riksdaler, hvilka han vid ofvannämnde tillfälle stulit, och att hon, då Pettersson greps, lemnat penningarne till enkan Eklund. Dennas dotter, barnmorskan Johanna Christina Eklund, boende hos modren, hade också på de sednaste dagarne funnits innehafva mycket penningar och gjort ovanliga depenser, hvilket väckt misstankar och föranledt äfven hennes inställelse i polisen, att göra reda för sig, Jobanna Eklund, af ett oblygt utseende och mycket talför, berättade ungefär såjunda: ,På mitt yrke som barnmorska förtjente jag här i staden ingenting; jag sökte derföre plats på landet. Under det jag väntade härpå, fick jag veta att på värdshuset vid Tullgarn behöfdes en uppasserska. Jag erhöll denna tjenst tills vidare... Någon städsel har jag icke emottagit... På Tullgarns värdshus förtjente jag mycket pengar, nästan alla herrar gäfvo mig något; jag reste derifrån för vid pass en vecka sedan och hade då 72 riksdaler, allt drickespenningar ... Jeg kan göra redo för hvarenda skilling... Efter min hitkomst träffade jag en eftermiddag ett par fruntimmer af mina bekanta; den ena, Ida H., nar varit dansös vid operan. Vi kommo öfverens att gå till Davidsons, på konserten ... det kostar ej mycket. Vi gingo dit. Der kommo vi i sällskap med tre löjtnanter, jag vet ej deras namn. Dessa skaffade ett ekipage sedan konserten var slut, och vi åkte med dem på natten till Norrbacka. Vära kavaljerer bultade på värdshusdörren, men man ville först ej släppa in dem. Man frågade hvilka de voro. De svarade: vi äro polisgevaldigerne Lindqvist och Jäderin. Då öppnades dörren. Vi inkommo på värdshuset. Der superade vi; der dracken ... Nu vill jag inte höra mer, inföll polismästaren; pjag vill ej veta hvad ni drack eller sedan: gjorde, utan huru du åtkommit penningarne. Svara! Den tilltalade kunde ej uppgifva namnet på någon af dem, som skulle hafva så frikostigt begäfvat henne. Deremot upplystes, att hon några dagar före stölden varit i sådan penningeförlägenhet, att hon måst pantsätta sitt perlband i en handelsbod, för att åt sig eller modren erhålla någon nödvändighetsvara, hvaremot hon efter stölden funnits hafva köpt en dyrbar silkesschal m. m. Enkan Ingrid Eklund hade, vid polisuppsyningsmännens besök hos henne, på deras frågor ställt sig okunnig och gifvit obestämda svar; hon var inställd till första polisförhöret, men fick då gå. Nu förklarades både mor och dotter skyldiga att träda i häkte. Till rättelse uti vår förra notis om detta mål anmärkes, att det icke var hustru Risberg, utan en qvinna vid namn Norqvist, som jemte hustru Löfberg för delaktighet i målet blifvit häktad. Risberg är endast upplysningsvis hörd.