Aftonbladet – 10 september 1845, sida 2

TEATER. BÄTTRE FOLK OCH PACK. Den danske författaren ÖOverskows förut omnämnda komedi med ofvanstående namn uppfördes på Djurgårdsteatern i söndags och måndags — båda gångerna för fullt hus, hvilket väl ännu lär blifva förhållandet vid många representationer af denna förtjenstfulla pjes. Föreställ er vid en föga bekant gata långt ner på Catharinasidan en anspråkslös, liten koja, vid hvars ås svalan bygger sitt bo, och på hvars torftak blommor trifvas, liksom glädje och förnöjsamhet derunder. I denna lilla koja bor en gammal väderbiten sjöman, som redan längesedan refvat sina segel, för att i sällskap med sin hustru, en hygglig och rättfram gumma, i lugn och ro framlefva sina återstående dagar; det goda folket dricker sitt kaffe på bit, hafva litet kärleksgnabb ibland, och uppgör dessemellan små — nej, stora planer för sina barns välfärd och lycka. Detta aktningsvärda äkta par har också en hyresgäst, en treflig gammal man, under hvars grofva frack ett bottenärligt hjerta klappar. Då han icke är på bokauktion, glammar han bort en del af de långa vinteraftnarne i sitt värdfolks sällskap och roar dem ibland med litet qvintilerande på sin gamla fiol. Hvilken, som har kastat en blick i denna ringa boning, har icke med välbehag och nöje dröjt vid den syn, som der mött honom, af ordning, af frid, af kärlek? Och hvem skulle väl kunna förakta dessa hederliga och goda menniskor, störa deras enkla nöjen, bryta deras frid, eller säga dem ett hårdt och skymfligt ord? Man bör vara öfvertygad, att af verkligt ybättre folk ingen skall glömma sig derhän. De pbättrep skola kanske tvertom för en gång bortlägga sina förnäma fasoner, för att helt ogeneradt deltaga i de ringares förlustelser, dricka ur deras välkomstbägare, prata och dansa med det fattiga folket, och finna deras lif mycket mera bjertligt, mindre stelt och tråkigt, än det, som tillbringas i de höga, praktfulla salongerna. Men här gifves folk med löjliga anspråk att vilja anses för något, utan att vara det, herrskaper, som icke sällan lefva öfver sina tillgångar, för att kunna skryta af några högvälborna connaissancer, herrskaper, med eller utan vagn, som promt vilja räkna sig till de förnäma, och som med outsägligt förakt nerblicka på packetn. Dessa rynka på näsan åt den ringa och fattigare klassen, visa mycken fruktan för dess grannskap — ja, tillfoga dem understundom grymma förolämpningar. Och det är detta öfvermod, denna dårskap eller hjertlöshet, eller hvad det skall kallas, som förf. till den pjes, hvarom nu är fråga, velat gissla. Man har anmärkt, att stycket behandlar förhållanden och skildrar uppträden, som ega sin motsvarighet äfven på denna sidan Öresund. Så är det. Den gamle matrosen Palle Bloks bostad är belägen vid Krokodilgatan i Köpenhamn, men kunde möjligen återfinnas vid t.ex. Tjärhofsgatan i Stockholm. Och denne i förtid gråhårig blifne sekter Vagtel, som ständigt jemrar sig för pengar, lär, väl ej sakna sitt motstycke i vår svenska hufvudstad, der mer än en beskedlig äkta man