Aftonbladet – 10 september 1845, sida 2

— Är herr chevalierns rum i ordning? frågale han. — Ja, herr grefve; herr chevaliern kan lägga ig när han behagar. — Godt! sade Rudolf. Det fattades mig endast let, för att anse mig för den lyckligaste af alla lödliga. — Mirabeau, du är den bäste af vänner; lu har emottagit mig på det dråpligaste sätt ... om jag undantager pistolen ... dock derom skola vi tala i morgon, ty jag känner redan att jag somnar. Chevaliern tog Mirabeaus arm, för att af honom låta ledsaga sig till sitt sofrum, lofvande berätta sina öden följande dagen, hvarefter han välustigt utsträckte sig i guden Morfei armar, som en af den tidens poeter skulle hafva sagt. — Lycklige tok, som ej har ett gran ärelystnad i bufvudet! utbrast Mirabeau, då han återvände till sitt rum. Han gick nu att åter sätta sig vid sin skrifbyrå, för att fuliborda sin påbörjade Inberättelse lill den provencalska nationalförsamlingen, angående dagens händelser. Han skref äfvenledes till sin sekreterare, herr de Comps, och till några personer i Paris och i Marseille. Ofverhopad, från morgon till afton, af ständiga besök, dem han i och för sina politiska intressen nödgades både göra och emottaga, använde Mirabeau natten till de för kabinettet nödvändiga göromålen, och till sin vidsträckta korrespondens. Lyckligtvis egde han, för att tillfredsställa ögonblickets fordringar, denna otroliga skicklighet och snabbhet i att koncipera och expediera, som kom hans farbroder att yttra: Min brorson öder på åtta dagar det papper, som åt mig skulle räcka i åtta månader. (Forts. följer).