Aftonbladet – 10 september 1845, sida 2

ren och bonden, om han äger ett godt förstånd i allmänbet och den erfarenhet, som kan vinnas äfven genom sjelfuppfostran, samt om han uppriktigt och ärligt söker sanningen och sitt lands bästa, i de flesta fall ganska väl träffa på det rätta, sedan han fått tillfälle att rådföra sig med dem, som äga specialkunskaper. Härvid må kunna invändas, att den representant, som icke self kan intränga i djupet af sådana lagstiftningsfrågor, hvilka ytterst bero på vetenskapliga studier, nödvändigt måste blifva osjelfständig i så måtto, att han är tvungen att rätta sig efter de mera kunniges råd och upplysningar. Men härpå svara vi: måste icke detta förhållande uppstå i alla större rådslående församlingar; hurudana kunskaper hafva väl våra biskoppar i statsekonomi och tull-lagstiftning eller våra militärer i lagfarenheten; och skulle man ej vara nödsakad att upphäfva all folkrepresentation, om det antoges att hvarje representant borde hafva fullständig kännedom öfver alla de ämnen, som kunna förekomma? Imedlertid har nu hela tidehvarfvet antagit, att folkrepresentationer äro nödvändiga, emedan ur folket sjelf ändå alltid ytterst utgå de bästa upplysningar om bvad för detsamma är nyttigt och behöfligt, men att deremot samhället alldeles förstelnar om det offentliga bestyret skall bero ensamt på embetsmän. Dessutom har man gjort den konstanta erfarenheten, att äfven i de länder, hvarest valfriheten är längst utsträckt, nemligen i Förenta Staterna, förfela aldrig de mest utmärkte och kunnige af dess statsmän att blifva valde, och de bäste författare i historien och statsrätten hafva ofta anmärkt, att äfven den mindre bildade delen af ett folk i detta hänseende har en beundransvärd instinkt att framdraga de mest utmärkte och kunnige. Här är imedlertid tillfället att vidröra ett par punkter i den norska konstitutionen, hvilka äfven vi anse med skäl kunna gifva anledning till anmärkningar. Den ena, som den norske brochyrförfattaren sjelf omförmält, angår den inskränkning i valrätten, i följd hvaraf representanterne nödvändigt skola tagas inom valdistriktet. Detta är utan tvifvel ganska orätt; och det vill falla sig tydligt, att om valfriheten vore oinskränkt, så skulle icke blott de väljande komma i tillfälle att egagna sig af mången kunnig och utmärkt man, som nu, för den tillfälligheten att han bor utom distriktet, antingen allsicke kan blifva vald, eller ock, inom det distrikt der han finnes, måste uttränga någon annan lika förtjent man ifrån sina valmäns förtroende. Hela denna sats är så klar, att den knappt kan behöfva en vidare bevisning. En förbättring i denna punkt skuile också derföre i vår tanka vara tillräcklig att undanrödja en stor del af de klagomål, som nu, möjligen någon gång med skäl, kunna föras öfver inskränkthet i åsigter. En annan brist, som brochyrförfattaren äfven måhända rättvist öfverklagat, är den, att böndernes närvarande öfvervigt på Storthinget hotar att gifva åt besluten i vissa fall en ensidig rigtning i så måtto, dels att bönderne äro alltför konservative i frågor, som angå deras jordbruksnäring och jordens fördelning, m. m., dels också att fara är för handen, att den rådande pluraliteten vill hvälfva all skatt ifrån den fasta jordegendomen på personella och konsumtionsafgilter. Detta är i vår tanka en ganska grav, kanske ej alldeles ogrundad, anmärkningsanledning mot den norska representationen; men den lemnar derjemte tillfälle till en lärorik slutsats i afseende på de allmänna grunderna för valrätten. Det förefaller nemligen besynnerligt, att författaren icke insett hvaruti den egentliga anledningen till den anförda eller befarade ensidigheten består, utan velat söka en bot deremot i en ytterligare inskränkning antingen af valrätten, hvarigenom missproportionen emellan de serskilda kommunernas och klassernas representationsrätt, i förhållande till folkmängden, skulle godtyckligt ökas, eller af Storthingets attributioner medelst införandet af Konungens absoluta veto. Om likväl författaren hade närmare sett på saken, så borde han hafva funnit, att det enda och rätta medlet måste ligga i valrättens utvidgning till det naturliga omfånget, alt hvarje välfrejdad medborgare och familjefar måtte få deltaga i valet af dem, som skola bevaka folkets och samhällets bästa på thinget; emedan detta ofelbart kunde gifva den enda antagliga och rättvisa motvigten så väl emot ett alltför mäktigt possessionats-intresse, Jikasom emot hvarje annan supremati, hvilken genom sin öfvermakt blir benägen att begå orättvisa och stifta lagar till sin förmån på mängdens bekostnad. Möjligen skall en och annan finna denna åsig! alltför radikal, och tillika framkomma med den