Aftonbladet – 6 september 1845, sida 2

köld förstört min sällbet.... Det felades att ni skulle på ett lågt sätt söka förföra detta barn, som var anförtrodt åt er heder, ech det här, under mina ögon. — Ni har rätt Madame, jag har tvänne gånger varit låg, sade Anatole nedslagen, först då jag icke höll de löften jag gjort er, sedan då jag åt denna flicka meddelade hemligheten af min olyckliga kärlek. Men ni, Madame, är mycket olycklig och mycket brottslig ... mycket olycklig att hafva gifvit vika för en oerfaren ynglings dåraktiga önskningar; mycket brottslig att hafva genom denna unga flickas närvaro upptändt hans passioner. Ni har låtit oss bo under samma tak, föra samma lefnadssätt, vara alltid tillsammans, vira blickar hafva mött hvarandra, vi hafva tryckt hvarandras händer och ni har kunnat tro att våra hjertan skulle blifva slutna, att passionerna voro döda hos mig och icke skulle uppvakna hos Eugenie.... Nåväl! nu älskar jag henne, må det blifva ert straff!... Och mitt är... hennes kärlek och hennes olyckor... -. — Hon älskar er .... O min Gud! detta slag vore det grymmaste af alla. Nej, det är icke sannt. — Har ni ej sjelf hört det? hennes röst uttryckte hvarken förlrytelse eller vrede, utan blott smärta och förtviften .... Hon gret öfver det öde som väntade oss! Hvilket förskräckligt Lif ni beredt oss. Nigör rätt uti att aflägsna henne...Men jag kan icke qvarstanna här, der allt skulle återkalla henne i milt minne.... Hvem vet... jag skulle kanske bata, kanske förbanna er, såsom upphofvet till alla mina lidanden.... Jog måste resa. — Ni skall följa heone!..— Jag hoppas äga nog styrka au fly henne. — Ni skall fölia hennel... Ni skall vanheåra detta oiyck barn!... Gå, blef Eugenie de Marinval, er stjufdotters förlörare, men döda först hennes mor. .— Ah! Ni bedrager mig!... Det är afsky— Nej, nej, utropade den olyckliga i det hon föll på knä, nåd för henne, Anpatole, det är min dotter .... — Er douter!... erdotuer!... upprepade Anatole med qväfd röst; förbannelse! Han störtade ur salongen och M:me de Loisy,