Aftonbladet – 5 september 1845, sida 2

Han tillböd sin arm åt Eugenie. — M:me de! oisy gick långsamt bredvid dem. Vid deras syn kände hon en kall rysning genomila hela sin ropp. De voro begge vackra, och det var så nycken harmoni emellan dessa unga hufvuden, tt hon kände sig fattad af en outsäglig fruktan. De återvände till slottet, der Anatole emot sin vana hela dagen qvarstannade. Han var glad, eende, lycklig, med ett ord sådan, som M:me de Loisy varit van att se honom för två år sedan, och sjelfva hennes blick, som var oaflåtet fästad på honom, kunde icke hämma hans glädje eller göra slut på hans glädtiga prat. Följande morgon väcktes M:me de Loisy, som indteligen insomnat efter ett långt och plågsamt vakande, af ett högljudt skratt. Hon kastade sig ur sängen och, gifvande sig knappast tid att kläda sig, nalkades hon fönstret, i det hon öppnade litet på jalusien. Det var Eugenie, som, påminnande sig sina lekar uti pensionen, nu tillika med Anatole sprang efter fjärilar. Det var då hon fångat en sådan, som hon upphäfde det glädjerop, som väckt hennes mor. De voro i detta ögonblick nära M:me de Loisys fönster. — Hvad ni springer fort, sade Anatole. Aldrig har jag förr sett sådan lätthet och behag. — Jag sprang alltid fortast bland mina kamrater. Ni springer äfven ganska fort, herr Anatole; men Jag är säker att ni ej kan upphinna mig. — Det kommer an på..— Nåväl, låtom oss försöka. — Gerna, med vilkor, att en kyss blir segrarens lön. — Men öm jag vinner, får ni ingen; annars skulle den, som förlorar, vinna. — Om jag förlorar, skall jag öfverlemna åt ert välbehag att ålägga mig det straff, ni behagar. Ja väll Jag skall ställa mig på tio stegs afstånd ifrån er. Jag klappar tre slag i händerna ock börjar. springa vid det tredje. Den unga flickan klappade tre slag, och bör