Aftonbladet – 30 augusti 1845, sida 2

göra ett tillräckligt skäl för en persons dömande till allmänt arbete och sådant försvars erhållande medföra rättigheten, att återvinna friheten. Emellan högstberörde nåd. förordning och de nya förslagen. förefinnes visserligen den väsendtliga skillnad, att då den försvarslöse jemlikt den förre dömes till arbete på obestämd tid och således kan, derest laga försvar icke erhålles, 1 brist deraf för lifstiden blifva friheten beröfvad, skulle den försvarslöse deremot, enligt de sednare varda frigifven efter viss tids förlopp, ehvad :aga före svar erhållits eller ej; — men då, enlict styrelsens åsigt, det å ena sidan innefattar en uppenbar och grym orättvisa, att döma en person fri—beten förlustig derföre, att den ei är försedd met tjenst eller s. k. laga försvar, enär det ej berott ensamt af den dömdes fria vilja, att siz dermed förse, helst ingen kan tvinga sig in uti en annans tjenst, hvartill fordras båda kontrahenternes samtycke, och å andra sidan ingen garanti för samhällets säkerhet vid en för densamma vådlig persons frigi!ning erhålles derigenom, att densamma blifvit med laga försvar försedd, helst erfarenheten visat, att de personer, som i allmänket varit mest benägne att i tjenst antaga till allmänt arbete dömda försvarslösa personer, ofta varit lika om icke ännu mer moraliskt förderfvade än de, som sålunda i deras tjenst utlem nats; och då härtill jemväl kommer, att en persons frigilning derföre att laga försvar erhållits, hvilket de minst pålitlige personerne ofta lättast förstå att sig förskaffa, äfven innefattar en orättvisa emot den frigifnes kamrater, hvilka, eburw de tilläfventyrs iakttagit ett vida pålitligare förhållande än den i tjenst utlemnade, likväl finna sig urståndsatte att genom samma medel friheten återvinna; så anser styrelsen hufvudgrunderne för de nya förslagen vara i högsta mätto felaktiga; och får styrelsen derför underd. hemställa, att samma förslag icke måtte varda af E. K. M. i nåder gillade, vid hvilket förhållande något und. yttrande af styrelsen öfver förslagens serskilda detaljer icke torde erfordras. Af hvad styrelsen nu i und. anfört följer dock, att styrelsen jemväl anser ofvanberörde höga förordning af d. 29 Juni 41833 icke vara byggd på rättsenliga grunder, hvadan ock styrelsen und. tillstyrker, att densamma måtte varda i nåder upphälfven; men då ett sådant upphäfvande, efter styrelsens åsigt, icke kan eller bör ske förr än, i sammanhang dermed, en ny författning utkommer, som ej allenast, så vidt möjligt är, betryggar samhällets säkerhet mot för densamma vådliga personers angrepp, utan äfven leinar skydd åt individens personliga frihet; — så styrelsen trott det vara sin pligt att uppgifva huru beskaffad styrelsen anser den författning bör vara, som skall kunna uppfylla dessa ändamål, och får styrelsen derföre nu härjemte till E. K. M:s nåd. pröfning öfverlemna förslag till en nådig förordning huru med för allmänna säkerheten vådliga personer. förhållas bör. Detta förslag, hvilket styrelsen sökt uppställa så att hvarje kommun må finna ej. allenast med sin egen trefnad, utan äfven med sin ekonomiska fördel mest förenligt, att, i hvad på den ankomma kan, upprätthålla ordning och nytigz verksamhet bland kommunens alla medlemmar. är bygdt på följande hufvudgrunder, neml.: att en hvar skall vara berättigad att ärligen sig försörja på det sätt honom bäst synes och således icke hafva beho? af annans försvar; — att hvarje medlem af samhället ovilkorligen skall tillhöra en viss kyrkosock:n; — att den som anses vara vådlig för allmävna säkerheten skall ställas under uppsigt och husbondevälde för viss tid; — att den vådlig förklarade ej må dömas till allmänt arbete innan visadt är, det flere föregående varningsoch bestraffaingsgrader förgäfves blifvit använda, och att den ådömda arbetstiden alltid bör bestämmas; — att den socken, som anmiler vådlig person att varda dömd till länets arbetshus eller allmänt arbete, skall lemna bidrag till bestridande af underhållskostnaden; — alt faltigvård bekostas af de socknar samfäldt, som den fattige tillhört; — samt att för allmänna säkerheten vådlig person i allmänhet ej må förpassas utom orten dit personen hörer. Då de efter styrelsens öfvertygelse, för betryggande af samhällets inre säkerhet emot rättsangrepp, är ett oeftergifligt vilkor, ait hvarje dess medlem får vara i ostördt åtnjutande af sia naturliga rättighet att fritt använda sina krafter, på det sätt som han finner för sig nyttigast, så har styrelsen ansett det, för vinnande af nämnde ändamål, vara oundvikligt nödvändigt, att de onaturliga band, som blifvit lagda på samhällsmedlemmarnes fria verksamhet, åter borttagas, helst staten, genom qvarhållande af dessa band, snart sagdt tvingar dess medlemmar att begå rättsförnärmelser, hvilkas bestraffning således innefattar en orättvisa och ofta kan betraktas såsom eit in.