Aftonbladet – 30 augusti 1845, sida 2

oförklarlig, emedan Kohlhaas redan för sex dagar sedan blifvit afskickad, — vände sig herr Kunz och tömde sin vinbägare i sanden vid tältet. Kurfuarsten, röd som en blod, satte sin på en tallrik, som pagen på kamererarens vink framräckte, och under det nu riddar Mablzaln, med en vördsam helsning för sällskapet, som ban icke kände, långsamt fortsatte resan med sin fånge och körde förbi tältsnörena på vägen, återvände hela sällskapet, , på drotseus inbjudning, och blef der ej vidare tal om saken. Mot aftonen, då herrskaperna efter den goda måltiden åter blifvit glada och hela uppträdet råkat i glömska; hände sig, att drotsen föreslog kurfursten alt ytterligare förfölja en lock hjortar, som låtit se sig. Anbudet mottoz d glädje, enhvar blef försedd med sin bössa och klappjagten begynte. För att blifva vittne till skådespelet, lade fru Heloise sin arm på kurfurstens och vandrade med honom genom buskar och snår, tills båda helt oförmodadt befunno sig vid det mejeri, der Kohlhaas stannat och ämnede tillbringa natten. Då fru Heloise erfor detta, ropade hon: Kom, nådigste herre, kom! och på skämt döljande den ordenskedja han bar om halsen, fortfor hon: Låt oss smyga if i mejeriet innan de andra komma, och se den underlige mannen. — Kurfursten rodnade och sade: Heloise! hvad tänker du på? — Men som hon alitjemt påstod, att ingen kände dem och tillika ett par jagtjunkare, som redan tillfredsställt sin nyfikenhet, försäkrade sig träffat sådana anstalter, ati Kohlhaas ej fått veta, hvilket förnämt sällskap han sett i trakten af Dahme, så tryckte kurfursten småleende sin hatt ned öfver ögonen och sade: Dårskap! du regerar verlden, och din thron är en skön qvinnas mun! (Siutei följer.)