Aftonbladet – 23 augusti 1845, sida 2

missnöje och så mycken vantrefnad i landet Men hvilken man af friare syften eller sjeifständigare tänkesätt kan under sådana omständighete; finna sig hågad att öfvert2ga ett departement, så snart han ej sjelf vill ingå i nyssnämda liga som har sin hand med i allt och i allt ser sina egna affärer till godo? Så länge denna kam: marilla är qvar: så länge dessa verkliga eller låt sade gudlige och romantiske ej lemna plats å! klarare hufvuden, och de sistnämnde förmå att mer än bittills inverka på monarkens åsigter, så länge kan man ej hoppas på någon frivillig reform i Preussens inre förhållanden. Man skall, säger man, nog finna en annan minister för inrikes ärenderna: man talar till och med om åtgärder för utvecklingen af den så kallade rådslående monarkien,: man piåtänker sammansättningar al ett slags Rikets Ständer; men hvem som helst kan veta förut, att dessa tillställningar skulle ändra föga af det faktiska, så länge ej monarkens närmaste och förste rådgifvare kunna räknas bland upplysta och fördomsfria statsmän. Landtdagsbeskeden, hvilka ännu väntas, skola förkunna löftet om Riksständers sammankallande ännu i år, heter det, fastän icke till Berlin, utan till Brandenburg, Mark-brandenburgs äldsta kristna bufvudstad. Denna riksförsamling i Brandenburg skulle kunna jemföras med sammankomsten af Les notables, i Versailles; men man vill ej blott meddela henne finansernas tillstånd, utan äfven ett slags Grundlag, alldeles fullfärdig, som af henne skall antagas i klump. Likmätigt denna Grundlag komma Ständerna att bestå af två kamrar, bland hvilka den första skall inrymma de f. d. riksfriav furstarne och greivarne, de katolska och evangeliska biskoparne, samt universiteternas deputerade; hvaremot den andra sammansättes af 240 ledamöter, valda bland den lägre adeln, samt af Städerna och Bondeståndet, på det sättet likväl, att hälften utgöres af adel och den andra hälften af borgare och bönder tillsammans. Öfver Budgeten skall af kamrarne rådslås, öfver lagstiftningsärender skall dess tanka inhemtas; men om något beslut genom omröstning, något deltagande i beskattningsoch lagstiftningsåtgärder — kort sagdt någon skilnad emellan lagstiftande, lagskipande och verkställande makt — är ingen fråga. Ni ser att man icke tänker göra någonting vidare, än man velat förut, nämligen komplettera Provincialmötena med ett Utskott, som man tillägger det stolta namnet Riksförsamling. Men hvad kan man väl vänta sig af denna blå dunst för ärligt folks ögon? Ingen skall låta blända sig deraf, och innan kort skall en dålig skörd gro upp ur det orena utsädet. Våra bibelfasta statsmän borde icke vara okunniga derom; de, borde veta, att den som sår tistel, uppskär taggar, och att dessa halfmesyrer, dessa karga allmosor, som med vresig uppsyn slängas åt den knotande tiggaren, blott kunna stegra hans hunger och föröka hans anspråk. I Preussen är nationen fullkomligt mogen att behörigen uppskatta en verkligt fri statsförfattning, och att göra den till en sanning ibland sig. Det gifves ej ett land på jordens yta, hvarest bildningen hunnit så allmänt till samma höjd som här: ingenstädes har man läst och tänkt så mycket öfver folkfriheten: ingenstädes så förberedt sig, genom studier, undervisning och lugn eftertanka, med tillbjelp af häfdernas och filosofiens stora läror, att mottaga någonting verkligen godt och fulländadt, som här. Den med skäl berömde ministern von Stein, hvilken under åren 1807, 41808 och 4809, stod i spetsen för Preussens utveckling och ledde den nya lagstiftningen, har i sitt politiska testamente lemnat grunddragen till en åt Preussen bestämd statsförfattning, sådan han hade för afsigt att införa: och blott genom utförandet af detta förslag skull allmän tillfredsställelse nu kunna vinnas. Steir ville att hvarje välfrejdad preussisk medborgare utan afseende på stånd eller förmögenhet, skullc kunna deltaga i vården om nationens gemensamma angelägenheter; han fordrade lika rättigheter åt alla inför lagen, ministeriell ansvarighet, oinskränkt tryckfrihet, offentlighet vid lagskipningen, domslut genom nämnd, den största enkelhel i förvaltningsorganism, det möjligast minsta antal statsembetsmän, och det verksammaste bistånd åt folkets bestyr med sina närmaste angelägenheter —åt fria mäns för allmän trefnad så väsendtliga sjelfstyrelse. På förverkligandet af dessa friherre von Steins föresatser är tankan allmänligen rigtad hos den talrika massa af bildade, som finnes i Preussen. Hvad kan man då vänta af dess röst, när man träder fram med en konstitution, som imnehåller alldeles ingenting af allt hvad nationen fordrar och hoppas!... Följden måste blifva att pariiagget skall stiga oupphörligt och makten mer och mer drifvas mot den våldsamma omstörtning, hvilken man fruktar med så mycken ängslan. Samma förhållande, som kommer att