Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 2

ban kunde återvinna den ringa Hilmas aktning och ömhet. Så erfor han bittert huru otillräckliga alla lyckans båfvor äro för vår sällhet. Han kunde ej längre uthärda denna ovisshet. Han skref till Hilma; och så lifligt döda bokstäfver kunna uttrycka själens varmaste känslor, målade han allt hvad han lidit af sina samvetsqval, och sin återfödda kärlek. Han påminte henne deras barndomslekar, deras ungdomsdrömmar, huru de då alltid voro ett. Det är, skref han, endast i stöd af dessa minnen, jag vågar frambära min outsägliga längtan efter din förlåtelse, efter det ljufva ord, att du ännu hyser en gnista qvar af den gamla kärleken. Du är ännu samma engel du fordom var; blott jag har låt t verldens frestelser draga mig in i sin hvirfvel. Men, tro mig, de klippor mot hvilka min lyckas farkost kantrat, hafva bortnött mycket af slagget, som bildat sig omkring det hjerta, du fordom ansåg vara värdigt din kärlek. Jag känner att det nu är det mera än då! Jag har erfarit uselheten af hvad jag då sträfvade efter! Men det var dock icke detta, som åtskilde våra hjertan — det var dyrkandet af henne, som nu, en himlens brud, skulle med välbehag se oss återförenade, och denna dyrkan har du längesedan fårlåtit mig! Jag skulle fela mot dig, om jag sökte försvara den — mot henne, om jag sökte slita minnet a! denna ljufva förvillelse ur min själl Äfven du, högsinnade Hilma, älskade henne. Låt minnet af denna kärlek blifva ett nytt band mellan våra bjertan! Du, blott du! skulle kunna glömma de oförrätter du lidit, och ännu äga kärlek qvar för barndomsvännen; som icke kan lefva utan den! Ersättning för hvad du lidit kan jag ej bjuda dig,