Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 2

mer afsättningen äfven för andra, eller månne icke den principen är oduglig, som man följer, nemliger att ständigt tillverka endast kläde, utan att försök: något nytt, någon tillverkning af tyger, täflande med utländningens. Bevisar icke dagliga erfarenheten, at vid de fabriker, der man följt med sin tid, behöfver icke klagas öfver dålig afsättning; då deremot andra hvilka vidhålla den gamla slentrianen, få sina ständig! ökade lager osålda, hvilket åter gör, att deras kläden stå dem i högre priser. Arbetsfolket tror dessutom fullt och fast, att både det ena och det andra blot! är svepskäl, för att först i massa få afskeda dem samt sedan åter sätta upp fabriken; men i och mec detsamma så undertrycka arbetslönerna, att folke blifver bragdt till tiggarstafven eller ock som försvarslöse till Kongl. Maj:ts och kronans fästningai försända. Hvilket skälet än må vara, är det dock ganska oförsvarligt, att så på en gång till höster afskeda hundradetals, då det alltid är svårast att erhålla förtjenst. Eller tron J väl, välvise herrar, at! det kan bära goda frukter; tron J, att sedan J föl hvarje år från landet intagit en myckenhet menniskor till edra fabriker, dessa i höst kunna lika snart erhålla arbete, som de från eder fabrik blifva skilj da; — men för dem, som äro från landet eller ock lärt något handtverk, är det dock icke svårast. — Kunnen J säga hvar de, som redan äro komne til åren och intet handtyerk lärt, utan sedan de fingo uppoffra sina första krafter vid edra fabriker, hjelpt eder förkofra eder förmögenhet, skola taga sin utkomst? Troligtvis svaren J: vid åkerbruket — skål! eller fattig-arbetshuset — tack! — Vid åkerbruket antages icke en mängd ovana, till en deläfven gamla och orkeslösa menniskor; men på det sednare stället kommer troligen största delen att stanna, nemligen de, som icke blifva kronoarbetskarlar. Derföre, så dana utsigterna nu äro till hösten, vore det kanske bäst att herrar fabrikörer litet hvar gjorde ett sammanskott för utrustandet af ett tillräckligt stort fartyg, att öfverföra till Amerika de fabriksarbetare familjer, som sädant åstunda, på det de der kunde få söka sig det uppehälle, de här komma att sakna ty många, ja ganska många hafva yttrat, att, blot de egde penningar till öfverfarten, de heldre i et fremmande land vilja försöka hvad som helst, är här hemma blifva tiggare eller korrektionister. Mar fruktar mycket för hösten; den mängd arbetare, som då i vår goda stad blifver utan arbete, skall — tro man — icke kunna förhålla sig stilla, och man sak nar icke anledning till denna fruktan, när man ve att sinnena redan äro i stark jäsning, förorsakad al arbetslönernas stora nedsättning samt vissa fabrikö rers oförlåtliga beteende mot sina arbetare. Månger styf patron har redan erfarit obehagligheter och skymf ord samt hotelser på öppen gata, ja, man talar til och med om en, som, samma afton H. M. Enkedrott: ningen kom till staden, blef förföljd ända tillsin bo. ning och blott af en slump kom att undgå våld; och kan man väl annat vänta, när husbönder kunna-vars till den grad oförståndiga, då de gifva sina arbetar afsked, att de säga — i höst, go herrar, få ni svält räf — eller — du har så god rock, som jag; dig passar bättre buldansblus och träskor — mina arbe tare äro Större herrar än jag, ni fån edra afsked — det är så godt om arbetare, att man kan göda svir dermed; ni fån se på andra tider — jag behöfver e der icke; gå! — 0. m. d. Är det rätt att häda ar betaren, om han har en hel rock, för hvilken fabri kören ofta sjelf uttager sin stora betalning? Eller ä! det något nytt sätt att uppmuntra folket till ordent lighet och snygghet? Bör en menniska klandras fö! det hon sköter sig och, medan man icke ännu ä gammal, möjligtvis kan bespara en liten penning til en kommande ålder. Ty glada utsigter för framtide: har fabriksarbetaren sannerligen icke. Icke mång blifva gamla; men den som, medan han var arbets för, ingen styfver sparat, hurudan ålderdom har har att vänta, i fall han skulle bli gammal? Jo! derpi har man flerfaldiga exempel: sedan man börjat son barn samt trälat ut sin ungdom och mannaålder vi samma fabrik och börjar blifva gammal, låter fabri kören honom förstå, att ban af gunst och nåd få arbeta qvar, och snart erhåller han för långvarig oci trogen tjenst — sitt afsked. Hvem vill sedan tag: gubben i arbete? — ingen. Ett annat sätt att bl gamla arbetare qvitt, är att direkte förpassa dem til fattigarbetshuset, och hvilket lif här möter den åldri ge, kan man lätt föreställa sig, när man vet alt på den korta tid denna inrättning varat, flera sjelf mord der föröfvats. — O, j lycklige fabriksarbetare O, j samvetsgranne fabrikörer! — aldrig — man kan tryggt förutsäga det — aldrig skall man i Norrkö pings Tidningar läsa, i stället för skrytsamma berät telser om stora kalaser och granris-obelisker vid hög tidliga tillfällen, Norrköpings herrar fabrikörer och fabrikssocietet beslöto att samfält skänka en summe såsom fond till pensionsinrättning för gammalt, fat tigt fabriksfolk. Vare denna uppsats — i hvilken intet ord afviker från sanningen — ett bidrag till fabrikernas historia! — Hvart hafva nu de högtrafvande ord, som herrar fabrikörer och andra prohibitif-systemets medintressenter i sina petitioner och deputationer till konung Carl Johan i underdånighet framställde — om välståndet hos fabriksarbetarne, om Norrköpings fall, på samma gång som dess fabrikers, om nöden och eländet hos invånarne i fall ordet förbud skulle ur tulltaxan utgå o. s. Vv. — tagit vägen? Hade det icke varit bättre om detta förbud redan då upphört? Den olycksbringande krisen för Norrköpings samhälle vore då nu måhända till det mesta öfverstånden; men af det, som nu vid fabrikerna förefaller, synes tydligt, det dessa herrar icke äsyftade arbetarnes och det allmännas bästa, utan sin egen vinning — och