Aftonbladet – 16 augusti 1845, sida 2

uppsteg derifrån med ny lifskraft. Hans ögon hade återfått sin glans, blekheten hade lemnat hans kind. Hans lif, hans tankar egnades nu åt uppfyllandet af den ed han svor på Amelies stoft ! Följande dag lemnade ban Sverges kust. Eden var löst! — och som vi nämnt, han vandrade åter ensam i slottets salar. Så tomt det var omkring honom! Så tomt i hjertat! Dock nej, — icke der! Hilmas bild hade åter intagit sitt fordna rum der. Kärleken till henne hade återvaknat med all ungdomens styrka. Det var ej samma passionfulla lidelse, som Amelie ingaf honom; det var en renare, mera himmelsk känsla, som drog hans hjerta till hennes. Han hade återsett henne, skönare än förr — när och hvar — det yppade han för ingen. Det var ej mer en annans bild, som åtskiljde dem; tvärtom tyckte han Amelies anda tillhviska sig mod, att söka Hilmas förlåtelse, att sträfva efter att återfå hennes kärlek. Men skulle hon väl återgifva honom den? Det vågade han icke hoppas. Hon såg ju så lugn, så fridfull ut — ja, nästan lycklig! Hade hon icke med segern öfver alla sina lidanden, förenat den öfver sin kärlek! — Huru arm; huru fattig fann han sig icke nu. Likväl stod han på en höjd af lifvet, den ej en gång hans ungdoms mest öfverspända ärelystnad vågat framställa, såsom möjlig att uppnå. Hans var hela trakten, så långt ögat kunde räcka; likväl afundades han den ringaste af sina underhafvande, som der, vid makans sida, efter tungt arbete, hvilade i bokträdens skugga, Hans namn bars på ryktets vingar kring Europa — och likväl önskade han att vara glömd af verlden, ja, föraktad af dem, blott