Aftonbladet – 13 augusti 1845, sida 2

RET — DET ENA VÄNSTYCKET EMOT DET:ANDRA. Från Drammen i Norge berättas följande händelse, som nyligen tilldragit sig: En tysk, vid namn Friedmann, som i flera år flackat omkring i Norge, för att undervisa folket i åtskilliga konster, såsom att göra cognac, armagnac, likör m. m., kom för någon tid sedan äfven till Kongsberg, der silfververket är. Der gjorde han bekantskap med en person, den han förmodligen ansåg för en silfvertjuf, ty han inlät sig i underhandling med honom om hemligt inköp af silfver. Kongsbergaren lofvade att på bestämd timma ieverera silfret, och Friedmann utfäste sig att till samma tid stå tillreds med penningar, för hvilket ändamål han dock var nödsakad att resa till Christiania. Han reste likväl blott till Drammen, der ban angaf saken för amtmannen, som försåg honom med penningar och polisbetjenter, för att gripa der förmente silfvertjufven. På utsatt tid och ort ställ de sig ett par polisbetjenter på lur, och nu skull silfvertjufven knipas. Kongsbergaren kom, efter af tal, till ett fönster, som öppnades af Friedmann, oct medhade några tunga silfverblanka kakor, för hvilka Friedmann betalade 90 Spd. (360 Rdr Rgs). Pe bakhåll liggande polisbetjenterne sprungo nu fram grepo Kongsbergaren och skulle naturligtvis äfver bemäktiga sig penningarne; men dessa hade, likson genom trolleri, kommit in genom fönstret igen Imedlertid hade man ätminstone silfverplåtarne oc! säljaren, som ej kunde neka, att han ditburit dem Det käraste var likväl de trefliga tackorna, som lyst så inbjudande i, sin matta silfverfärg. Man lyfte på dem, vände dem på alla sidor, strök så förnöjdt dei fina ytan och hade visst stått der och strukit ännu om man icke märkt att Kongsbergaren, som bord vara hängfärdig, i dess ställe stod och log åt de! blanka silfverförtjusningen. Hvad f-n ler den slyn gein öfver, tänkte man, och började ana oråd, ströl ånyo de tunga tackorna, skafde med knifvar, skåda de och luktade, lyssnade på klangen och slickad I TNG