Aftonbladet – 13 augusti 1845, sida 2

E. K. Maj:ts nådiga bifall till denna underdåniga begäran synes väl böra hafva till: följd, att doktor Marin upphör att vara Sjukhusläkare på Carlsborg, och att således det för honom af Sundhetskollegium år 1834 utfärdade förordnande, som ännu fortfar, bör upphöra eller återkallas, men dermed skulle doktor Marin i den mest hjelplösa belägenhet beröfvas de enda medel han eger för sitt uppehälle, hvarföre jag vågar i underdänighet bönfalla, att E. K. M:t, med nådigst afseende på det nit och skicklighet hvarmed doktor Marin i 7 ärs tid besörjt läkarebefattningen på Carlsborg, innan han träffades af den olyckliga sjukdom, som ännu häller honom vid sängen, icke måtte sålunda skilja honom ifrån all inkorast, hvarvid jag anser mig pligtig i underdånighet upplysa, att doktor Marin, så vidt på honom berott, under sin sjukdom sökt göra sig förtjent af det understöd han hittills åtnjutit, de!s genom meddelande af goda råd till de sjuka, hvilka med förtroende till hans skicklighet sådane äskat, dels genom besörjande af kirurgiska operationer, som af de extra läkarne icke kunnat verkställas. Slutligen får jag i underdånighet hemställa, huruvida E. K. M:t vid nådigt bifall till hvad jag sålunda föreslagit och begärt, för att icke öka det hittills för sjukvården årligen utgående belopp 1086: 32., när den tjenstgörande läkaren erhåller de för tjensten anvisade löneförmåner, skulle finna doktor Marin böra åtnöjas med den lägre aflöning, som hittills ansetts vara tillräcklig för den extra läkaren, som bordt sköta tjensten, eller E. K. M:t med afseende derpå, att doktor Marin med stöd af det nådiga brefvet af d. 28 April 1842 har skälig förhoppning, att fortfarande få åtnjuta de 600 rdr han hittills uppburit. skulle nådigst vilja tillåta att han må vid detta belopp tills vidare bibehållas, samt det dertill nödiga tillskott af 413 rdr 46 sk. äfven få af fästningsbyggnadsfonden utgå. Det måste väl medgifvas, att denna underdåniga skrifvelse, långt ifrån att andag förföljelse mot doktor Marin, tvärtom innebär ovedersägliga prof af välvilja och bemödande att verka till hans fördel. Att den icke heller, såsom Hr M. falskeligen uppger, innehåller någon af mig gjord anhållan, att doktor Marins förordnande såsom sjukhusläkare finge upphöra och ett lämpligt arfvode anslås, är äfven obestridligt. Sedan Hr M. sålunda pådigtat mig, att i denna underdåniga skrifvelse hafva begagnat yttranden, som hvarken till ord eller mening kunna der igenfinnas, tillåter han sig att, på grund af dessa sanningslösa uppgifter, hvilka han sjelf tillverkat, inför allmänbeten anklaga mig att hafva till K. M. i underdänighet afgifvit origtiga och förvillande framställningar ). Längre i oförsynthet kan man svärligen gå; men när Hr M. till denna grad fritt behandlar offentliga handlingar, med hvilka osanningarne likväl så lätt vederläggas, kan man derafsluta, huru föga han lägger band på sin inbillning och diktkonst, när uppgifterne röra enskilda tilldragelser, personer och förhållanden, eller svänga sig på insinuationernes vida fält. Man kan imedlertid häraf lära, huru mycket förtroende bäde Hr M:s hedyrande af sin sanningskärlek och den möjliga framtida fortsättningen af dessa historier kunna förtjena. Då jag till Hr M. aldrig stått i något enskildt förhållande och intill dess ofvanstående underdåniga skrifvelse till K. M. ingafs, i tjensten mig veterligen aldrig handlagt något ärende, som rört Hr M., och nu upplyst är, att jag hvärken begärt eller tillstyrkt hans endtledigande, så fordras det verkligen herr M:s skapande inbillning, att finna spår till den förföljelse, Ihan pådiktar mig att hafva mot honom konseqvent ; -3 me MM 2 Tv I ee w wWw-To MM fv tv TT ådagalagt. Men för dikter är Hr M. aldrig i förlägenhet. Så berättar han, att han förbigår alla mel;lanlöpande omständigheter, som ännu mer inveckla omdömet om derna sak,, samt huru olika löften och förhoppningar gestaltat sig under bearbetningenp. lErkännas måste, att det vittnar om stor skicklighet, att så der, genom sättet att säga ingenting, sätta allmänhetens inbillningskraft i verksamhet till före.Iställning om allt hvad den behagar, och som man ländå liksom blyges att sjelf uppdikta. Verkliga förhållandet är, att före Juli månad förlidet år, då till Hr M:s kunskap kom, att jag kunde vara sinnad att begära hans bortflyttande. har aldrig någon fråga derom varit väckt, och sedermera, intill dess Hr M. i följd af K. M:ts nåd. beslut endtledigades, har frår mig eller ingenicurbefälet, hvarken enskildt elier officiellt, något meddelande rörande Hr M:s förordnande eller inkomster egt rum, af det enkla skäl, at icke den ringaste anledning dertill förefanns; mer häraf är också klart, att Hr M. icke kunnat vara fö remål för löften eller bearbetningar, hvilka uppen bart varit öfverflödiga och af ingen orsak föranledda Detta sidoutfall är likväl hufvudsakligen anlagdt pi samlande af effekt ikrting Hr doktorns person, för att kunna framstå såsom hjelten, eller offret i er ) Bland annat förevites mig, att min uppgift, at extra läkaren icke egde beräkna tur och beford ringsrätt i likhet med ordninarie läkaren, ickq skulle vara enligt med sanna förhållandet, ena en Kongl. författning af d. 47 Febr. 4837 beviljat en dylik. Men denna nådiga författning tillägger ifrågavarande tur och befordringsrätt uttryckligen åt sjukhusläkaren på Carlsberg, utan att nämna ett ord om de extra, som för honom sköta tjensten. Med ordalydelsen i den nådiga författningen var således min uppgift fullkomligen öfverensstämmande. Om Kong!. Sundhetskollegium gifvit den ev annan tolkning. kunde icke vara mig bekant, och huruvida en sådan blifvit genom K. M:ts nådigs bref af d. 24 Januari 4845 godkänd, tillåter jag mig icke att afgöra.