Aftonbladet – 13 augusti 1845, sida 2

rn AR ETT a fr rn at ngn rr rn RR RR RR TR RR nn nn 6 bemärkte den minsta skiftning i hans sköna, uttrycksfulla drag, såg ej deras dödliga blekhet, e; ingestsvetten på hans panna. Utan att säga ett ord, följde de samma impuls, och togo vägen till vagnen, som snart aflägsnade dem ur gummans isyn, der hon länge stod och med förundran blickade efter dem. Gud! så lik honom — och ändå olik — utropade hon slutligen. Skulle det väl vara han! Och när jag nu tänker derpå, hvarför skulle den der damen taga så illa vid sig, då jag berättade om hans otrohet? — och gossen, som hade så precist samma ansigte, som han, då han kom hit — fast han intet var så grann då, minsann, stackars pilt! — Ack! att jag intet genast kände igen honom; — men det var så hastigt han gick förbi mig! — Och nu var det han — den trasige pojken, som åkte så förnämt med både kusk och betjent, och som bar stjernor på bröstet! — Det skulle salig prosten anat! Jag mins väl, jag, huru ond han var, när herr Theodor kom hem med sin nya schäsl — Och stackars mamsell Hilma, för henne har det blifvit allt sämre och säåmre i denna verldea!... Men jag kommer alltid ihåg hvad helga vangelt säger om rike man och Lazarus. Men kanske jag kännt miste — kanske det intet var han! — så fortfor gamla Märtha att språka och undra, och intet blef det så mycket besked med hennes arbete den dagen. Huru trött hon var, tog hon deck den långa omvägen till gästgifvargården, då hon lunkade hem till sin lilla stuga om aftonen, för alt få veta hvilka de resande voro; och rigtigt läste hållkarlen för henne ur dagboken: Doktor Stjernfeldt! (Forts. följer,)z