Aftonbladet – 8 augusti 1845, sida 3

bört. — Hilma såg åt fönstret. Der stod han bakom löfverket, dold, som han trodde för alla. Men som vi nämnt, var scenen vid fönstret för Hilma klar i minljuset; hon såg den blick, som från hans öga sköt ned på improvisatrisen, och en kyla genomfor hela hennes varelse. Icke längre föreföll henne sången ljuf; orden, tonerna genomborrade hennes hjerta, som tusende dolkstyng. Sången dog bort, och Amelie uppsteg, darrande af rörelse. Hon hade ej märkt Theodors ankomst, och skyggade nu till, i det hon mötte hans blick; men deras ögon möttes, och liksom ofrivilligt lade sig hennes hand i den, han sträckte emot henne, och hvilken nu förde hennes till hans brännande läppar. Då upptäckte Hilma, hvem det var, hon ifrån första stunden tyckt Amelie vara lik; men som hon ej kunnat reda: det var gestalten, som en gång i drömmen skilde Theodor ifrån henne. Grefvinnan, som satt i en annan fönsterfördjupning, hade intet kunnat se, och om hon det gjort, troligen ej deruti läst samma mening, som den klarsynta kärleken — steg nu upp och bjöd god natt. Med möda kunde Hilma hålla sig upprätt, då bon följde Amelie till deras sofrum. Ingen blund kom i hennes ögon, och mångahanda voro de tankar och känslor, som under nattens långa timmar drogo förbi hennes själ. Ibland klagade hon högt öfver Theodors trolöshet, ibland åter fann hon så naturligt, att Amelie intagit hennes rum i hans hjerta. Ibland afvaktade hon med otålighet morgondagen, för att återgifva honom sin frihet; men åter kom hoppet och hviskade ljufva ord, att hon kanske bedragit sig. nu, som bon så ofta förr trott. Och ehuru hon ej in