Aftonbladet – 8 augusti 1845, sida 3

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — I slutet af förra veckan förvarades på smedjegårdshäktet 494 fångar för Stockholms län och 359 för Öfverståth:emhetets räkning; bland desse 480 fängar, äro cirka 30 lösdrifvare och försvarslöse, och minst en fjerdedel bestå af större: brottslingar och sådane som vid fästningar och korrektionsinrättningar gjort sig fruktade för våld mot befäl samt djerfva rymningsbrott. Såsom något ovanligt och sanno ikt vittnande om en god ordning och uppmärksamhet från bevakningens sida kan anmärkas, att inom ett häkte, der så många gröfre brottslingar ständigt finnas, under nuvarande vaktmästarens tjenstetid af c:a 6 år, icke någon fånge från häktet brutit sig ut, ehuru ett par gånger inträffat att någre djerfva bofvar sällat sig tillsammans och, då vaktmästaren skött häktets angelägenheter ute i staden, öfverfallit bevakningen och med väld utträngt från arrestrummen, — I anledning deraf, att i Aftonbladet för några dagar sedan uppgafs, det en fånggevaldiger blifvit endtiedigad af Konungens Befallningshafvande i länet derföre att han utan lof hade begifvit sig sjövägen till Waxholmen med några arrestanter, som skulle dit transporteras, har bemälde gevaldiger anhållit, att till något rättfärdigande få meddeladt nedanstående protokoll från Landskansliet af d. 2 Augusti, rörande en af honom der ingifven förklaring: S. D. Till Konungens Befallningshafvande hade ingifvits en så lydande skrifvelse: Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län. Då jag hos högvälborne herr grefven och landshöfdingen afrapporterade allmänna arbetsfångarne Hellgrens, Snyggs, Bergdahls och Samuelssons rymningsförsök vid sednäste fångtransport till Waxholm uppgaf jag sanningsenligt omständigheterne dervid. Högvälborne herr grefven och landshöfdingen, inseende, som jag hoppas, det jag vid tillfället i utöfningen af min befattning, vore ringa felaktig, varnade mig nådigt för förnyande af hvad som händt, utan ait högvälborne herr grefven och landshöfdingen ansåg mig derigenom hafva förverkadt allt förtroende att fortfara med en befattning, deraf jag ägde en arflig utkomst för mig, hustru och barn. Sedan andsgevaldigern Ekström, oförsynt nog, inför Konungens Befallningshafvande förnekat, det han lemnat mig sitt bifall att sjöledes afföra transporten, var let naturligt att högvälborne herr grefven och landsröfdingen, för rättvisans skull, måtte, med förtroende ill Ekströms ord, anse mitt uppförande staffbart och örtjent af allvarlig tillrättavisning. Det är ingen aglig ursäkt, men förtjenar måhända någon gång ett