nes medfödda behag, utveckladt i Theodors umsänge och höjdt af hennes själs odling. När man ju såg henne i detta sällskap, skulle man trott renne född och uppfostrad der. N Här kanske tiden vore inne att göra vår hjeltinnas porträtt, som väl ej skulle pryda en samling så, som Amelies sköna bild; men dock vore rätt behagligt att skåda. Om den sednare kunde tjena Målaren som modell, då han ville framställa snille och känsla — ty dessa talade med sprittande lif ur hvarje hennes drag, hvarje rörelse — så skulle det milda lugn, de höga tankar, som hvilade öfver Hilmas anlete, ej mindre ådraga sig uppmärksamhet. Se, den rena, höga pannan, omkransad af det släta kastanjebruna håret! Ur de mörblå ögonen talar djup känsla, om ej så eldig som Amelies, dock lika varm. Den något böjd: näsan tyckes vittna om en något stolt, beslutsam själ. Kring de fylliga läpparne sväfvar ett drag af obeskriflig godhet, som, en stund betraktadt tyckes alldeles bortskymma det stolta uttrycket Hennes växt var hög, nästan majestätisk. Amelie syntes alldeles förtjust att nu ändtliger hafva fått sin önskan uppfylld, att se Hilma ho sig. Hon imqvarterade henne i ett af sina rum bredvid sin egen sängkammare, och hennes för råd af uppfinningar för hennes trefnad var out tömligt. Väninnan hade ett hjerta, som uppfat tade allt, och den innerligaste tacksamhet oci tillgifvenhet tändes der, tillika med beundran Icke längre undrade hon öfver Theodors loftal. Det var några öfversälla dagar, som följde p Hilmas ankomst, för de båda. flickorna. Begg hade så länge trånat efter en systerlig vän, a nyheten af dess ägande nästan utträngde alla ar