Aftonbladet – 6 augusti 1845, sida 2

j ver sången och tonerna — hon målar nu sin återvunna helsa och ett ungt, förhoppningsfullt hbjertas sällhet!..-. Man tycker att hvarje accord är så full, hvarje ord så sprittande, attäfven den mest flegmatiske åhörare skulle uppeldas af detta lif.... Nu skildrar hon sin tacksamhet mot den, som återskänkt henne belsan och dermed allt annat — och denna skildring tyckes bära en varmare färg, än blott tacksamhetens. Det är haos öga, det enda i hvars eld hon tyckt sig finna återsvar på sin själs skönaste tankar — det är detta öga, som ingjutit i hennes hjerta lust att lefvan... Theodor kunde icke höra mer — han störtade ut, och ljudet af hans aflägsnande steg väckte Amelie från den inspiration, hvari hon fördjupat sig, glömmande hela verlden. Fruktande att nå gon hört henne, såg hon ut i yttre rummet (ett slags förmak, som sammanband bennes små rum med grelvinnans våning); men dörren var stängd ingen syntes. Hon såg på klockan; den vanlig: tiden för Theodors ankomst nalkades. Hon fram tog de böcker de brukade läsa tillsammans, oci lordnade allt så, att han skulle finna det rätt tref ligt. Trädgårdens och orangeriets skönaste blom mor utgjöto sina Jjufva ångor kring rummet I drifhusets yppersta frukter lyste så lockande frå: Isiltverkorgen på bordet framför soffan. ... Me I hon rönte, troligen för första gången, det felslag Ina hoppets pliga: — ingen Theodor kom...-. I Hon bief orolig, då det dröjde elt par timma Jefter den va liga tiden. Hennes försök att för dektyr, med musik voro fåfänga. — innan, som brukade vara dei strö sige IDå uftfädde Brev tredje--medlemmer f det lilla aftonsällskapet; boj