Aftonbladet – 6 augusti 1845, sida 2

han utesluter dåvarande Kateketen Ignell ifrån förslaget till Catharine komministratur. Pettersson gifver Ignell de utmärktaste loford för lärdom, forskningsnit, lära och lefverne. Men så länge vi skola hafva dessa Symboliska böcker qvar, menar han, så kan intet Domkapitel hjelpa, att en man, som Ignell, måste betraktas som orenlärig. Att herr doktorn, lika litet som de öfrige Domkapitels-ledamöterna, vid tillfället visade hvaruti Ignells heterodoxi bestod, är en sak för sig; men det vissa synes vara, att doktor Pettersson betraktade de Symboliska böckerna såsom det egeniliga hindret för sig, att godtgöra Ignell för all den lärdom och redliga forskning, hvaraf han eljest vore ganska redebogen att låta honom njuta frukterna. Samma slags ande råder vid enahanda förhållanden otvifvelaktigt hos alla tänkande män inom svenska presterskapet, isynnerhet de yngre och lifligare. Men ingen vill gerna vara kättare. Skulle han också icke ifrån Guds, Bibelns, sitt eget hjertas och förnuftets sida finna något hinder, utan tvärtom den största uppmaning, att söka vinna mera renhet i religionen och en högre öfverensstämmelse med Christi ord; så ställer sig dock lefnadsutkomsten för mångens inbildning, såsom ett spöke affruktansvärdaste slag, bortjagande, hvarje tanke på lyftning. Fördenskull böjer man sig tigande under ett ok och ned i ett stolt, som man behöfver. Mången som blir äldre, bryr sig också öfverhufvud gudnås mindre om hela saken. Han sköter då blott helt kallt sina kyrkoböcker, inhemtar sina pastoralier, efterhåller skriftebarnen att läsa sina utanlexor: är för öfrigt en hderlig man, god åkerbrukare, treflig granne; men betraktar hvarje fenomen, der religionsbehofvet uppträder i form af verklig öfvertygelse, såsom svärmeri, läseri, fantasteriv; hysande i tysthet och för egen räkning, under ett mer eller mindre godt, men alltid ölfverlägset småleende, samma tanke som Leo: notun est, quantum fabula de Christo nobis profuit. Förekommer allt detta ej synnerligt vackert till sin beskaffenhet, så är det tillika intet tvifvel underkastadt, att ej ifrån början hvarje varm, samvetsgrann, upplyst, ädel ung man, som ingår i presteståndet, allrahelst skulle vilja göra det utan kränkande af sin öfvertygelse, eller utan insöfvande deraf; med ett ord, hvar och en skulle helst vilja lefva utan försoffning — derest han tordes — för....? Det är alt gjordt, att hvar och en obeskrifligt gerna skulle vilja vara menniska, om han allenast såge någon möjlighet för sig, att kunna få vara det, utan att ldermed heta kättare. Det egenteligen nya, hvarmed Almqvist i denna sak uppträdt, består allenast uti att hafva ur sjelfva våra kyrkoförfattningar visat, d t Christendomen kan restaureras, religionsbegrepp n pånyttfödas, utan hinder ifrån de Symboliska böckernas sida, sådane de verkligen äro. Hvar och en, äfven presten, kan vara fri menniska, utan att vara kättare. Den bom emot tankens, Iforskningens och bjertats rena kraf, den omgärdning kring en såkallad statsreligion, det hinder emot Christendomens utveckling i dess gudomliga stiftares egen anda, som man hos oss ansett sig böra uppställa i och med vår kyrkas Symboliska böcker, är helt och hållet ett linbillningsverk: är olagligt, är stridande mot der evangelisk-lutherska kyrkans konstitution och emoi sjelfva dessa åberopade Symboliska Böcker. Mar behöfver icke undvika atwt blifva prest, eller upphöra dermed, ifall man redan är det, för at! skrida till restaurationen af sina egna och andra: tänkesätt i religionen; ja, det är just såsom prest menar Almqvist; det är just på sjelfva den evangeliskt-lutherska församlingens eget område, som man kan, får, bör göra det. Vid denna öppnade utsigt — en gång rent, djupt och allmänt fattac — skola ganska få, äfven inom presterskapet (oc! företrädesvis inom det, särdeles det unga), dröj: att med själens bela lyftning och glädje resa sig för att öfvergå till det bättre. I sjelfva verket är visserligen äfven denna öpp nade utsigt ingen nyhet för hvar och en, son läst våra Symboliska böcker, tänkt öfver hvad de säga med uttryckhga ord, och uppfattat dera: ande. Men Formula Concordie synes i Sverigt if vara en sluten bok. Ibland de få, som genom. gått detta verk, måste ännu färre hafva tänkt på er PI om 1 er 1 M detsamma, i annan mening, än att derur kunn: redogöra för vissa lexor. I denna ställning hafvs vår kyrkas grundskrifter råkat, just genom at uppsättas till en värdighet, som de sjelfva ickt afsett. Bragta åter på den höjd, som de vela intaga, och som med rätta tillkommer dem, skol: de snart åter förvandlas till en kär, nyttig oci ingripande läsning. När man olagligen vill tving: dem till att vara en suverän regulator för tror och den religiösa öfvertygelsen, förvandlas de ögonblicket till ett slags kadaver, från hvilke To mm MM u vo ww PI (mo vv