Aftonbladet – 2 augusti 1845, sida 2

Melanehton och deras vänner protesterade pi riksdågen i Speier, månne icke den tidens kyrkoprimater ansågo detta för ett tilltag af Antichrist? och hela protestantismen, hvilken åsyftade att rädda christendomens kärna (d.: v.s. den egentliga christendomen) från undergång i då lefvande menniskors tänkesätt, hjertan och sinnen genom att söka ånyo uppresa den till sin äkta renhet, utropades af kyrkomaktens tjenare såsom ett ,affall ifrån den enda saliggörandetron. Sjunkande partier hafva alltid godt om tillmälen äfven emot dem, som, utan att vilja partiernas personer det ringaste illa, dock vilja, att det falska partiet sjelf, det skadliga systemet, såsom så: dant, skall vika för ett sannare och bättre. Ått det står ganska svagt, för att ej säga uselt till med religiositeten i Sverige, likasom : andra länder, och det så väl hos den lägre som högre delen af folket, bestrider ingen, som resi i landet, sett med egna ögon, hört med egna öron, och icke blundat eller med flit gjort sig döf Detta kommer hvarken å ena sidan från en hos folket sjelf befintlig brist på önskan att blifva re: ligiöst, eller från någon saknad af nit hos presterskapet i allmänhet, åtminstone det yngre oct kraftfullare. Men det härleder sig från brist pi tillräcklig lärofrihet hos religionsundervisarne Ty det är icke möjligt för desse att tillvägagi med nog kraft, för att någonting uträtta, deresi de icke med fullkomlig och djup öfvertygelse tå meddela undervisningen. Men till en sann och lefvande öfvertygelse kan ingen komma, med mindre han har rättighet att betvifla, begrunda och öfverlägga om lärosattserne, för att slutligen endast stadna vid sådana, om hvilkas riktighet han är i sin själ förvissad. Den stora frågan — derest någon religionsrestauration i vårt land nu skall göras möjlig — är följaktligen den, huruvida hvarje svensk re ligionslärare eger en i författningarne grundar rätt, att i religiösa mål förskaffa sig sann ocl lefvände öfvertyg :Ise på den enda väg, som den na är åtkomlig; samt att, sedan den är vunnen undervisa i enlighet med den, men icke efte något annat? Vanligen besvarar man denna fråg så, att man både jakar och nekar till den nämnd rättigheten. Man vill visserligen att religionslä raren skall förskaffa sig en lefvande och verkli; öfvertygelse; men om denna på grund af ove derläggliga skäl skulle komma att i ett eller fler stycken afvika ifrån det anbefallda systemet, s nekar man bonom att hysa sin tanke och fram för allt att undervisa derefter. Ett så beskaffad svar är följaktligen ingen ren eller till något gag nande lösning af den uppkastade frågan. . Til sin praktiska följd och verkan utgör det likvä ett kategoriskt Nej; det är ett förnekande af Lä rofriheten, och i och med detsamma ett bestri dande af möjligheten till en Religions-restaura lion, till en det andliga lifvets lyftning ur de allmänna försoffning, hvari detta, här som an norstädes, oundvikligen måste försjunka, i samm. mån som religionslärarne, utan tillstädjelse at handla enligt insedd och kraftfull öfvertygelse endast få inpregla utanlexor, äfven der dess hvarken af läraren eller den undervisade kunn till meningen inses, tros, eller annorlunda än me biotta minnet omfattas. Om imedlertid sjelfva lärofrihetens förnekels skulle vara grundad i våra författningar, så kal saken icke hjelpas utan dessas omarbetning; di under tiden hvarje religionslärare vore pligtig at rätta sig efter de gällande stadgarne. Det skulie di ock se ganska mörkt ut med religionsförbältringel i vårt land; emedan man väl vet huru långsam det går med lagarnes rening, och hvilka hbinde deremot läggas. Men, låter det tvertom bevis sig, att hela den från vissa auktoriteter tillkänna gifna förnekelsen af religiös Järofrihet, alldele icke befinner sig grundad i våra kyrkostatuter sådana dessa verkligen och i grunden äro, s försvinner i och med detsamma en omätlig för villelse; det hierarkiska oket förvandlas till e bloit illusion;:och hela vårt presterskap komme med ett steg upp på en ny och alldeles anna linie. Af hvar och en, som erkänner christendomen vigt för menniskorna och sambället, kan sålede i närvarande tid knappt någon vwigtigare unde sökning anställas, än öfver den fråga vi uppksg stat. Vi hafva derföre icke tvekat, att i dett blad allmängöra ett till oss öfverlemnadt bre rörande religionens restauration i Sverige, då funnit dess innebåll utgöra ett bidrag till de stora angelägenhetens utredande. Hvad de högre inom virt presterskap, de : k. prelaterne och deras anhängare bland de äldr af ståndet, beträffar, så kunna vi ganska väl för klara deras ställning. Det är både naturligt oc till en viss grad ursäktligt, om den pigåend brytningen kännes påkostande för personer, hvi REA EAA —— -