Aftonbladet – 29 juli 1845, sida 2

FINSK LITTERATUR. Ett land, hvilket, ehuru icke längre införlifvadt med vårt eget samhälle, dock hyllar vårt språk och lefver i så närslägtade institutioner med Sveriges, som Finland, kan icke undvika att ådraga sig vår fortfarande uppmärksamhet och tillvinna sig varma sympathier från vår sida, i och för sina litterära sträfvanden, liksom för andra. Finlands på svenska diktande skalder betraktas, genom en tyst öfverenskommelse — liksom genom ett slags tyst tillåtelse — såsom svenska parnassens tillhörigheter. I svenska vitterhetens historia framställes alltid Runeberg bland våra egna öfriga poeter: Elgskyttarne, Fjalar, Hanna, sältas på hyllan i rad med svenska skaldekonstens alster. Det faller ingen in, att icke Runeberg, lika väl som Franzen, måtte vara svensk; och, om man påminner sig, att han befinner sig i Ryssland, så framställer sig denna tanke knappt annorlunda än som om han der vore en resande, allenast på någon tid aflägsnad från fäderneslandet. Bedröfligtvis är dock saken i sig sjelf en helt annan. Alla desse snillrike, upplyste, varmt sinnade, som i Finland tala svenska, skrifva svenska, sjunga på svenska — hvad äro de? hvad skola de blifva? Icke nationelle Ryssar; icke nationelle Finnar, hvilkas egendomliga stam de ej tillhöra; och icke nationelle Svenskar, hvilkas stam de väl tillhöra, såsom barn af till Finland i fordna dar utsända kolonier från Sverige, men från hvilken stam de blifvit samhälleligt afskurne. Icke destomindre arbetar en nationell finsk litteratur att komma till lifs, och arbetar ganska starkt. Men hvilken är dess uppgift? En nära nog olöslig gåta synes hvila öfver denna fråga. Om den med Kalevala, Kanteletar och de öfriga äkta och inhemskt finska fornminnena för sina ögon vill arbeta åt samma håll med dem, kan visserligen härmed en kraftig, skön och sann nationlig poesi eröfras för Finland; men alldeles icke för de svenske Finnarne, hvilka egentligen med dessa slags fornminnen hafva intet att skaffa i nationell mening. Och likväl är det uteslutande de svenske Finnarne, och inga andre (om ej med några högst få, för oss obekanta, undantag), som arbeta åt detta håll, lefva för detta sträfvande? Och de skrifva, de sjunga, de uttala sig derunder på svenska? Detta förhållande miste visst för oss, Svenskar i Sverige, vara både på det bögsta-kärt och derjemte innerligt rörande. Mönm det är svårt att inse, huru det i längden skall kunna, utveckla sig,