Aftonbladet – 28 juli 1845, sida 2

vid ljussken. Det är afton; hon tycks vara I begrepp att gå till sängs, och visar sig i fu neglig — taflan inrymmer likväl blott öfra hälften af figuren. Flickan är stående och viker med venstra banden undan en mörkröd gardin, medan hon med den högra håller ett ljus framför sig. Skenet af detta faller dels omedelbart på figuren, dels genom det röda taftet, dels emellan eller igenom den ljushållande handens fingrar. Scenen och bisakerna äro högst enkla; men det har fordrats säkerhet i behandlingen af clairobscur, kolorit och reflexer, för att, utan oreda eller störande af harmonien, sammanställa iydligt olikfärgade men ändå så närbeslägtade dagrar, skuggor och återsken, som purpur, glödrödt, brandgult, gult, hvitt, blåhvitt och deras omvönda skala, ända till svart, och så att lokalteinterna likafullt framträda der de måste synas; hvarförutan någon sanning i den dubbelfärgade belysningens verkan ej var möjlig. Expositionen har att tacka en annan ibland akademiens ledamöter, Hr Ekman, för tre italienska reminiscencer: två familjscener, vid Albano och i närheten af Rom (M 53 och 54) samt en flicka, som helsar ur ett fönster (M 37). Våra unga Romresande konstnörers flit har nu mera så mångdubblat dessa landtliga scener från södern, att de genom sin öfverensstämmelse med hvarandra i afseende på anletsdrag, attityder, kostymer, byggnader, bobagsting och landskapsfragmenter, jemte Italiens luft och ljus öfver förg och skuggor, lemna ett slags borgen för hvarandras trohet; de ha öfvergått till typer dem man lätt känner igen, när man sett några. Dylika prof på sann uppfattning af naturen, saknas ej heller hos de här ifrågavarande. Bland akademiens agreerade ha Hrr Lundqvist, Wahlbom, Ringdahl och Lundgren lemnat genremålningar, alla högst olika hvarandra, både till ämne och utförande. Om man är född i Stockholm, så har man kanske någon gång i köket eller pigkammarn fått som barn tillfälle att bevittna den scen — eller en dylik — som föreställes på herr A. Lundqvists tafla (JM 68): En gumma, som spår en flicka hennes tillkommande öden. Säkert är, att något hvar åtminstone tycker sig ha sett både madamen och pigan i mera offentliga värf någon torgdag, på Munkbron, Hötorget, Kornhamnstorget o. s. v. För tillfället äro de inbegripna i långt hemlighetsfullare bestyr: framför madamen i spetsmössan ligger kortleken uppslagen på bordet, men hennes siareförmåga tycks ej ha varit tillfredsställande, eller utgjorde kanske inledningen blott, hvarunder den illpariga gumman behöfde oförmärkt leta ut ett och annat af sin kunds föregående öden, för att ge så mycket större sannolikhet åt de förkunnade. Den egentliga och afgörande spådomsstunden är påtagligen inne just nu, och kaffekoppen är hemligheternas källa. Den är tömd; sibyllan lutar den varsamt med högra handen, för att bättre utbilda grumlets hieroglyfer, medan hon pekar på dem med den venstra och förkunnar oraklet. Flickan tycks allsicke vara belåten med hvad hon får höra, eller harmas kanske öfver hvad hon låtit undfalla sig; hon vänder sig bort och är fördig att ge hela den magiska operationen på båten, under det att gumman, med en halft imponerande, nallt spejande min, likasom söker hålla henne qvar genom vigten af sina ord. I artistens hela framställning ha gummans porträtt, jemte karsktersuttrycket hos henne och pigan, tydligen utgjort hufvudsaken. Teckning, kolorit och gruppering äro afpassade derefter, så att sjelfva hu!vudhandlingen får lif och sanning; fastän konstnärn ej i denna tafla synes ha gjort anspråk på hvad man kallar elegans i utförandet eller illusion i bisakerna. Hos alltsammans råder någonting rigtigt, men okonstladt och osmyckadt, som öfverensstämmer väl med ämnet och de högst hvardagliga och oansenliga figurerna. Mången gammal Flamandsk eller Tysk tafla har dock gjort lycka med det maner, som är denna konstprodukt eget. Af ett snille, så rikt på idter och medel att försinnliga dem, som Hr Wahlboms, kan man ej vänta vanliga framställningar, äfven när det faller honom in att måla minnen från södern. Hans ,Landköpman till häst i Romerska Campagnan (M 81) är ingen af de alldagliga familjscenerna ur Romerska folklifvet, men synbarligen ej mindre karakteristisk i lokal uppfattning ändå. Figurens kostym och hillning är ganska egen, och vore det ej tillkännagifvet att mannen är en köpman, så skulle man lätt kunna misstaga honom för en af medeltidens condottieri, kringströfvende på någon hemlig expedition med sin starka och lifliga häst. Så väl i denna genrebild, som i en annan (JV 82), föreställande en ryttire, ute på färd om natten, har konstnärn fått tillfälle att visa samma mästerskap i teckning och målning af bästar, som man vet att han besitter i framställningen af menskliga figurer; förkoriningar och lifliga men svåra ställningar, sätta honom lika litet i förlägenhet i det ena fallet som i det andra. — M 83 Bacchanaliskt uppträde, består blott af en enda, utländskt kostymerad figur: en undersätsig, välmående medelildersman, som, upprymd af den tömda drufsaften, balancerar äfventyrligt man mMUNfanf nå an AfAl mA daaAa han hållas