Aftonbladet – 28 juli 1845, sida 2

så lättretlig och nyckfull, så glödande af lidelser, ett rof för äregirighet, högmod och misstroende. I sanning, en sådan varelse är beklagansvärd, bvarbelst honom slumpen ställer, och med Rousseau kan han utropa om sig sjelf: ma naissance fut le premiere de mes malheurs. Också kan ingen säga, att någon vänlig genius sjungit vid Gustaf Adolfs vagga; hans födelse är ännu ombhöljd af allehanda mörka gissningar, och man vill så gerna stanna dervid: att han är frukten af ett äktenskapsbrott. Det ligger något oändligt förödmjukande och sorgligt uti ett sådant öde, hur mycken philosofi man ock må ega. Ett i syndens famn oskyldigt barn, som leende blickar upp åt lifvets morgonsol — en sol! som skall slockna i stjernlös natt, för att fullgöra profetianz att hvad i synd är födt, det skall ock i synd döLägg sedermera härtill en förvänd uppfostran; ett oupphörligt arbete att i det rena och mjuka barnasinnet inpregla de mest förvillande begrepfo, om t. ex. bördens företrädesrättigheter, om del omätbara afstånd som åtskiljer regenten från fol) ket, istället för alt bevisa det nära förhållandet) dem emellan; den förres medfödda rättighet att behandla det sednare som sin egendom, det sednares plikt att rätta sig derefter. En sådan läromethod kunde ej arnat än hafva de menligaste följder, och helst der egensinnigheten och hersklystnaden utgjorde de egentliga bufvuddragen. Det egna är imedlertid att Gustaf Adolf i yngre år visade en tydlig böjelse för de frihetsideer, som i Amerikas urskogar hade uppvaknai, för att sedermera, liksom en ström af ljus, utbreda sig öfver Europa, så att sjellya den konservativa lär