Aftonbladet – 26 juli 1845, sida 2

sköta, gått fullt ut fika väl under vakanser (fleråriga vakanser), som då de varit tillsatta — men man likväl lätit dessa böga embeten qvarstå, oaktadt den dryga kostnad de förorsaka staten, och man till största delen gjort detta endast af konsideration emot adeln, kleresiet. och militären, för att ega ett så mycket större antal sinekurer åt dem; så måste dock detta ofög anses i högsta grad betänkligt, om: de nämnde embetena genom sina innehafvare ådagalägga en tendens, att icke blott vara onödiga, utan till och med skadliga. Detta allt är ett kapitel, som väl en gång skall komma att närmare afhandlas. Historien upplyser huru och till hvad ändamål ett antal embeten uppkommit: hon visar, att nyttan af dem, under förflutna -tidehvarf, småningom upphört, allt som .samhällsskicket blifvit mer utbildadt och så lagordnadt, att en mängd personela chefer för åtskilliga ärenden icke vidare behöfvas. Komma så embetena ifrån -onödighet öfver ända till skadlighet, såsom det vid flera händelser velat visa sig; så lärer det väl sedan blifva svårt nog att i längden fortfarande lyckas inbilla den skattdragande och betalande allmänheten, att alla dessa sinekurer äro till för rikets bästa och folkets välb. De svenska menigheterna äro så ytterst fromsinta, beskedliga öch genom det långvariga mörker, man låtit hvila öfver statens förhållanden, så vanda att endast lida och tiga, utan att tänka, än mindre tala eller handla, att det väcker allmän bestörtning första gången man på allvar uppkastar frågor åt dessa håll. Men nog skall det, all denna bestörtning oaktadt, en dag heta: hyartill tjenar att häfva landshöfdingar? likasom man redan frågat: hvartill tjenar att hafva biskopar? Att stiften och länen måste ega sina styrelser, är ganska gifvet; men man har under åratal förnummit, att de kunna hafva: sådana, och ganska goda, utan att i spetsen för sig se sjelfva de der männen, hvilka så ofta. hålla för sin embetspligt, att handla i antinationell, folkstridig och menniskovidrig anda). Vi äro fullt öfvertygade, att dessa slags embetens utöfvare mer och mer komma att uppträda med cn orimlighet (d. v. s. faderlighet) i åtgärder, som skall egna sig till att visa sjelfva embetena i en allt högre dager af förhatlighet, lika mycket som umbärlighet. Onekligen tyckes det vara hitåt Försynens plan med dem rigtar sig. Det synes vara en oemotständlig inre drift, som tvingar chefer af vissa slag att kompromettera sina tjenster, och göra det så idkeligt och länge, att allmänhetens ögon omsider fullkomligen öppnas öfver sjelfva dessa tjensters egen natur. Så skall en dag deras sista timma slå. Åtskilliga högre miltitärposter (ofvanom de verkliga regementschefernas) torde temligen obestridligt höra under samma kategori af umhärlighet, som biskopsoch landshöfdingetjensterna. Man kan ungefär tänka detsamma om ett och annat juridiskt öfver-embete, likasom om vissa mycket höga diplomatiska sinekurer, hvilkas gagnlöshet för land och rike är sådan, att dess storlek endast kan jemnföras med aflöningarnas storlek. Sverige, fattigdomens land, Kan uppställa en här af onödiga embetsmän, fullt ut att sätta i bredd med Engländs och Tysklands; men i antalet af skadliga,, torde Sverige stå högre än något rike. Hvartill sådant må tjena, lemnas till hvars och ens mogna ompröfvande. Svenska folket skall en dag säga sin tanke derom Hvad Aftonbladet för sin del ville anmärka emot slutet, är, att det på det hela skule hafva sina svårigheter att reducera länsstyrelserna till blott och bart ide s. k. landshöfdingeembetena utan landshöfdingar, Men deremot hafva vi länge varit af den meningen, och skole äfven med det första närmare utveckla den,att landet skulle vinna högst betydligt derigenom, att landshöfdingarne sjelfva förvandlades ifrån representerande magnater till arbetande embetsmän, framför allt om dessa embeten sattes i förening med: kommunalinrättningarne, och länen i stället: genom eh sådan reform kunde blifva flera till antalet. Detta är en organisation, som bör utan stor svårighet kunna företagas af regeringen, helst kostnaden synes kunna inskränkas inom hvad staten nu består dertill. ) Konsistorierna behöfva ej sakna ordförande, fast denne ock ej är biskop... Lanishöfdinge-embetena kunna, såsom man mångfaldiga gånger sett, utöfva sin verksamhet till länens bästa, utan att en landshöfding pryder residenset med sin tillvaro. Den fördomen är längesedan bruten, att ingenting al rätt högt slag kan gå väl, utan att i spetsen för sig hafva en andelig eller militärisk invalid (om ej alltid till kroppen, dock ätminstone till själen); och att denne invalid helst måste vara en adelig rout. KORRESPONDENS-ARTIKEL FRÅN STOCKHOLM. Uti Cölnische Zeitung med sista posten läses följande artikel; som innefattar en intressant och RR os en gr NSYERENr ET an TT a or Mr at ok Mt SN mg Rn I TARA A än RR