opartisk öfversigt af de sednaste tilldragelsern härstädes: Sedan riksdagens partistormar lyckli gen äro öfver, har i följd af uttömningen me eller mindre politisk vindstilla inträffat. :Endas här och der brusar någon af -den sista orkanei upprörd bränning. Den aristokratiskå fraktione; på riddarhuset. hade lifligt bekämpat ett. allmän införande af den lika arfsoch giftorätten; ma lemnade ingenting oförsökt och lät tydligt förstå att om Konungen sanktionerade de tre öfriga riks ståndens beslut, man komme att betrakta dett såsom ett osvikligt tecken, att Konungen vänd sig från den konservativa sidan och trädt på d libera!es. Men allt var förgäfves. Konungej följde folkets allmänna röst, dess represöntanter beslut och sin egen öfvertygelse. — Om man än tager, att en fattig grefve eller baron gifter sit med en rik borgaredotter och lefver länge no; för att väna sin hustru vid all prakt och yppig het, som tillkommer hennes nya metamorfos, öct efter någon tids förlopp efterlemnar en: barnlös enka, så komma sedan hans anförvandter och roff: till sig — visserligen lagligt — två tredjedelar a den otyckligas förmögenhet, och störta -benne fattigdom och elände. Visserligen kan man in vända, stt det skett henne rätt, den narren; hor har bara lidit förtjent straff, — men är detta än damålet ined lagen? Vinner Sverges till störst: delen fattiga adel genom tillvaron af en sådan för rika borgaredöttrars förbindelser med den: samma afskräckande lag? Visst icke. Ingen torde heller kunna inse hvilken stor fara som egentligen hotar en stats bestånd, derigenom att föräldrarnes egendom öfverhufvud delas mellan barnen och icke tilifaller blott den förstfödde, eller att bror och syster få lika lotter. Billigheten måste väl medge åt dottren, som mindre är i stånd att försörja sig, en större del i arfvet, än åt sonen. Hvarföre motsätter man sig då en dylik lags förändring? Blott af blindt partibat. Saken ver en gång förkättrad såsom en id af de liberal2, såsom ursprungen, från den nya tidens förhatliga personlighetsprince:p, och dess framgång skall derföre på allt sätt bekämpas såsom en motståndarnes seger. Nu, då det gjorda icke står att ändra. har man velat beröfva denna Konungens handling, som förorsakat glädjefester i hela landet, sina frukter derigenom, att man sökt insinuera att Konungen, såsom konstitutionell monark, icke trott sig kunna vägra sanktion åt en utaf pluraliteten af folket genom tre riksstånd beslutad förändring, ehuru han varit öfvertygad om dess skadlignet för landet. Den erkekiskopliga tidningen )Mörgonenp har till och med oförtäckt förklarat, alt de konservativa numera icke, såsom fordom, bilda regeringens fasta stöd, utan komma att uppträda i sträng opposition mot henne. Också försöka högt uppsatte embetsmän, genom förmaningar och hotelser, hålla tillbaka sina underlydande. Glädjefesterna fortgå imedlertid det oaktadt, med varma lyckönskningar för en konung, som redan före sin tronbestigning lät hoppas mycket, som sedermera hullit ännu mer. Såsom bekant är, bar hoppet om en representationsförändring blilvit uppskjutet för 2:ne riksdagar, men det har äfven tydligt visat sig hvad man bar att vänta af närvarande ståndsoch kastväsende. Denna riksdag liknade på det hela taget alla sina föregångare. Imedlertid bafva icke på långliga tider prelater och aristokrater så öppet visat hvartut de ville: att de. herrarne, ville regera och att Konungen endast och allena borde vara beroende af deras vilja, allt detta för att upprätthålla och, om möjigt, på folkets bekostnad ännu ytterligare utvidsa deras privilegier. Det svenska folket, hvilket från fordom varit tiligifvet sin Konung såsom less skydd mot prelaters och aristokraters förryck, har härutinnan blifvit stärkt på nytt, och luter sig till Oscar den I med ett förtroende, om under så fatta omständigheter låter hoppas n lycklig framtid. . En egenhet hos sista riksdagen må vi här vidföra. Konungen hade låtit förelägga Ständerna stt ulkast till en ny kriminallag, som hufvudsakigen baserade sig på de grundsatser han uttalat ti sitt arb te öfver straff och straffanstalter. —I Ivem skulle hafva trott att just Presteståndet kulle uppträda såsom detta förslags häftigaste notståndare? -Sådant skedde likväl. En biskop Iedren såg genom förslagets antagande kristendonens rund valar fruktansvärdt hotade, hvilka forRR 10 TATT ANOS OST DNE SOA RER NEO 1