Aftonbladet – 24 juli 1845, sida 2

YEN ET KRNEEPRNRORETTTT RT ABIT LA DAT VENSLARERTNOSSATNST Exekutionen var utsatt till Måndagen den 8 Iktober. Presten, som skulle bereda Vaubert till löden, fann icke uti honom den öfvergifne, som tror sig genom jemmer och tårar kunna utplåna sin skuld. Det gifves en sannare, skönare inger, en djupare ödmjukhet, som består i en klar känsla af brottets följder och en lugn, fulit barnslig förtröstan till den allt omfattande, allt förlåtande eviga kärleken; och det var denna ånger Vaubert kände. Den enda önskan han lade på den andeliges känslofulla hjerta, Var, att han ville utverka att han ännu en gång måtte få se sin vän Tortoni, som, under öfverste Werths särskilda protektion, vore på dårhuset. Då Tortoni hörde till de stilla svagsinte, så tillät man villigt att ban, under en väktares tillsyn, lemnoade inrättningen och den ädle Werth, som icke ville undandraga sig den sista sorgliga pligten, förde Tortoni till fängelset. Det var på eftermiddagen. Vaubert, som stod med ryggen vänd mot dörren, vände sig om då den öppnades, och framför honom stod den arme vännen blek och förstörd och såg på honom så vänligt, men irrande och främmande, som på en obekant. Giovanni,, utropade nu Vaubert, med uttryck af djupaste smärta, känner du mig icke mer? Tortoni skakades vid dessa ord; det var liksom den bundne anden ånyo löstes och arbetade sig fram till de förut döda, nu kända dragen. Hastigt frambröt en ström af tårar, och med utropet: Francesco, 0 dio, mio Francesco! låg han i Vauberts armar. Vännen hade igenkänt vännen. Werth, den djupt känslige, som visste huru mycket detta ögonblick innefattade, smög sig bort med en stilla bön för Tortoni, och Jlemnade de lyckligt-olycklige allena