Aftonbladet – 16 juli 1845, sida 2

deleg utredd, då dels inga bestämdaZskäl kunnat at konsistorium, hvarken i dess beslut eller i dess förs klaringar uppgifvas, dels en ganska aktad ledamot inom konsistorium, som vid nu sistförflutne riksda var stiftets riksdagsman, Hr lektor Wallman, vi flera tillfällen röstat för Sunddelii uppförande på förslag till kyrkoherde: 4840 i Askeby och 4843 i Hyena: så borde likväl af konsistorii anslagsåtgärd: den slutsats kunna dragas, att konsistorium insett det ansvarsfulla uti, att på detta sätt låta en då 70-årig prestman, som redan räknade 45 tjenstår, bringas till nödvändighet att vandra för hvars mans dörr, för att begära bröd eller sjelf påskynda slutet af en lefnad; hvilken, man mä nu framte hvilka karaktersbrister som helst (brott finnas ej spår till), dock synbarligen varit utöfver ett fjerdedels sekel utsatt för personliga förföljelser af mäktige motständare: förföljelser, som vid handlingarnes granskning icke en gång synas varit alldeles främmande för konsistorium sjelf, der isynnerhet en nu afliden ledamot tyckes hafva ihärdigt sökt att nedtrycka sin embetsbroder, och redan på de tider motsatt sig hans uppförande på förslag till pastorater, då öfriga Consistoriales likväl uppfört honom. Man hade bordt kunna vänta, att ehvyad kränkning emot personen och listig beräkning för framtiden, som finnes i ordalagen af detta konsistorii beslut, meningen likväl varit, att ätminstone genom det ringa penningeanslaget lemna den nu olycklige prestmannen ett påräkneligt och säkert understöd; och detta med så mycket större skäl, som Sunddelius sedermera, på afl. erkebiskopen Wallins villstyrkan, vände sig till Just. ombudsmannen med den verkan, att konsistorium blef åtaladt inför Götha hofrätt, dels för Sunddelii förutgäende behandling, dels för hans försättande utom tjenstebefattning, och hofrätten, utan att likväl ålägga konsistorium ansvar, förklarat detsamma hafva oriktigt och felakligt förfaritb. Men så visar sig likväl icke sedermera förhållandet vara. Sunddelius har, sedan han icke ordentligt fått tillgodonjuta anslaget, hos justitiekansleren d. 40 Febr. detta år anmält, att han ej af det beviljade anslaget, som för hela tiden sedan d. 4 Maj 1837 intill detta års början bordt utgöra 1550 Rdr, utbekommit mera än 731 Rdr; att således öfver 800 Rdr återstå; att konsistorium väl päfört honom ytterligare 287 Rdr såsom för honom till annan person utbetalte, men att han emot denna påföring protesterat, då han ingenting deraf åtnjutit, och hela afhandlingen tillkommit honom ovetande. I den till justitiekansleren. d. 2 April detta år ingifna förklaringen häröfver, åberopar väl konsistorium, att vid det årliga anslaget fästats det vilkor, att underhållsmedien skulle utbetalas, icke till Sunddelius, utan ät den, som ville sig förbinda att honom i sitt hus emottaga och honom med erforderliga lifsförnödenheter försex; att dock Sunddelius gjort sig i det allmänna lefver nen så känd, att ingen i orten funnits beredvil!l:g dertill på nämnde vilkor; att derföre konsistorium af den gamla mannens nödstättda belägenhet föranleddes att förändra sitt beslut rörande hans underhåll, i så måtto, att anordningar till Istörre och mindre belopp tid efter annan honom beviljades och till honom sjelf utbetaltes; att omsider hans i Linköping boende dotter, enkefru Gustafsson, lät öfvertala sig, att år 1839 för det bestämda årsJ anslaget emottaga sin fader i sitt hus, och för den tid Sunddelius der njöt uppehälle utbekommit ofvanI nämnde 287 Rdr; men konsistorium medgifver ock, att då Sunddelius är 4840, både domkapitiet och sin dotter ovetande, lemnade orten och begaf sig till Stockholm, samt derifrån på flera skäl protesterat (nemligen emot berörde summas beräknande) utbetalningen för hans underhåll upphört; att oaktadt han sålunda öfvergifvit den honom af domkespitlet beredda bostad, samt oupphörligen på allt sätt sökt förtyda hvarje domkapitlets till hans bästa vi idtagen åtgärd,, dombapitlet låtit under bans vistande i Stockholm tillställa honom 400 Rdr och efter hans Ihemkomst derifrån år 1842 fortsatt omtankan för hans bergning, hvarom de för bestridande af hans nödvändiga lefnadsbehof tid efter annan gjorda penIninganordningar, så långt de derför tillgängliga (2) medel möjligen medgifvit, nogsamt vittna. Konsii storium uppgifver äfven, att sedan April månad 1843 Sunddelius utom boningsrum och nödige gångkläder, månatligen uppburit 10 Rår 40 sk. Bko till sitt underhåll, ända till hösten sistl. år, då han åter utan I domkapitlets vetskap aflägsnat sig. Bomkopitlet slultar förklaringen med följande ord: Då således Sunddelius genom protest emot domkapitlets föranstaltande om dess upptagande till förI sörjning i enskildt hus, vägrat att ställa sig till efI terrättelse hvad dom kapitlet i sitt beslut d. 29 Nov. 11837 föreskrifvit såsom villkor för utbetalningen af I de honom anslagna underhållsmedel och domkapitlet, I för att dock icke, oanseit detta Sunddelii förhållande, lemna honom hjelplös, följaktligen funnit sig nödsakadt att vidtaga andra åtgärder för hans bergning, I hvarigenom ifrågavarande besluts giltighet upphört (?) Iså torde höglofl. justitiekanslersembetet lätteligen finna, det Sunddelius helt och hållet saknar befogenhet till det emot domkapitlet väckta fordringspåstående li kraft af oftaberörde beslut, och tillförser sig dertföre domkapitlet, att hans ansökan i omförmälde hänI seende varder lemnad utan afseende.n Något det ringaste bevis uppå de häri emot SundI delius gjorda beskyllningar, eller verifikationer för de gjorda betalningar och kostnader, o. s. v. finnes ej, och konsistorium anmälde särskildt, att den ifrån I justitiekanslersembetet remitterade Sunddelii klagoIskrift, jemte bilagor, förkommit. Justitiekansleren infordrade derföre, genom förnyad skrifvelse till konIsistorium i Linköping, d. 44 April d. å., jemte öfI versändande af en askrift af klagoskriften, m. ,