Aftonbladet – 16 juli 1845, sida 2

AAA gamla italienska kyrkmusiken och uppehöll honom derföre i klostret 3:ne år, på det, att den väl briljanta, men bjerilösa konsert-musiken, icke skulle bortskämma hans rena, ädla smak. Men då Tortoni var 48 år och fullkomligt utbildad : den allvarsammare tonkonsten, ansåg priorn tider vara inne, att anförtro hans undervisning i der moderna musiken åt någon skicklig mästare. Staden Milano var belägen endast åtta mil från klostret och operan der stod då i högsta blomm: och således beslöts att Tortoni skulle der fullända silt musikaliska studium. Det vänliga, aktningsfulla sätt, hvarpå ban emottogs af konstnärerne : Milano tröstade honom öfver det smärtande af. skedet från klostret; kapellmästaren, som förljustes af ynglingens undersköna röst, kom honom till bjelp i de yttre lefnadsförhållanderne och upptog honom i sitt hus, som var en samlings plats för alla tonkonstnärer. Efter en kort tic uppträdde Tortoni i en offentlig konsert och skördade det högsta bifall; hans kompositioner blefvc allmänt värderade och endast hans af naturer melankoliska karakter verkade, att han, emo: alla lockelser till glädje och sjelfkärlek, bibehöl sin nästan till skygghet gränsande blygsamhet och anlag för ensamhet. Af denna anledning afslor han de mäst lysande anbud att ingå vid theaterr och beslöt att besöka Tyskland, der sinne föl musik börjat uppblomstra och lyckan väntade hvarje utmärkt talang. Han lemnade likväl Milano med beklämd hjerta, och hans vänner der, äfvensom den ädl priorn och klosterbröderna togo med tårar afskec af honom, då han nu, i förtröstan på Gud oc! sin konst, skulle börja det nya lif, som han mer undergifvenhet gick till mötes. Resan skulle fö rekommit ännu mer sorglig, om icke Tortoni haf en följeslagare, hvars sunda lefnadsfilosofi och all tid glada lynne var motsatsen till hans tungsint het. Denne ledsagare var ingen annan än Vau bert, hvilken lärt att känna den unge italienare)