Aftonbladet – 16 juli 1845, sida 2

först som sångare och sedan som menniska. De bägge vännerna voro väl till åldren skiljaktiga 40 år, men emellan dem voro derförutan tillräckliga band. Vaubert, som tidigt varit oberoende och rest mycket, ägde en vana, en kunskap i alla lefnadsförhållanden, hvarigenom han snart vann ett visst förmyndareskap öfver Tortoni, hvilket denne, i känslan af sin oerfarenhet gerna underkastade sig. Han öfverlemnade sig i alla afseenden till Vauberts ledning och denne, (ehuru visst icke ren) var likväl ädel och rättskaffens nog, att icke missbruka den nästan barnsligt fromme ynglingens sköna förtroende. Hans hjerta hade i lidelsernas strid ännu icke förlorat känslan för sann och ren fröjd, utan fästade sig med trogen kärlek vid denne yngling, hvilken, icke såsom han, tömt glädjebägaren i botten, utan icke engång vidrört brädden deraf med sina kyska läppar. Den nu företagna resan till Tyskland var Vauberts verk; ban längtade till Prag och öfvertalade lätt sin vän att följa sig dit. Då han flera gånger varit i Tyskland och fullkomligt förstod språket, så slöt sig Tortoni, i anseende till sin okunnighet deruti och i det främmande lefnadssältet, ännu närmare till Vaubert, och snart kallades de allmänt i Prag, Orest och Pylad. Man blef snart vand att anse dem för oskiljaktiga, och då begges utomordentliga konstsinne, inom kort tid förvärfvade dem allmän aktning och tillgifvenhet, så fanns icke något sällskap, der icke Vaubert och Tortoni lyste. Så förgingo flera månader; Tortoni började finna sig i umgängeslifvet; hans konst uppehöll honom rikligen, och hans vän uppfyllde med sin uppoffrande kärlek, den tomhet som förut rådt i bans hjerta. Men ack! denna lycka var endast en kort dröm. Redan länge hade man i Prag funnit besynnerligt, att de begge vännerna, med deras sydländska liflighet, visade köld och likgiltighet mot alla fruntimmer, hvilket hos Tortoni kunde tillskrifvas han