Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 2

FE SUTARE ov, STRESSA SEAN SIR anden. Under tiden blef larmet från gatan hörbarare. Reichhell ville genast skicka efter läkare, men Vaubert återhemtade sig snart och uppsteg, efter några minuter, ehuru ännu darrande, och bad om tillstånd att få aflägsna sig. Då man icke kunde tillåta honom gå allena, erböd öfversten sig genast att ledsaga honom till värdshuset der han bodde — och, emot den sjukes bestridande, tog Werth honom under armen och förde honom till utgången från trädgården. (Forts. följer.) — ee — EN ISRAELITISK ADVOKATS PORTRÄTT I EN CHRISTEN KYRKAS CHOR. Cremieux, presidenti det israelitiska konsistorium i Paris och tillräckligen bekant genom sitt uppträdande i de temligt friska skräckscenerna i Damascus, blef, såsom utmärkt advokat, anlitad af församlingen Frontignan, att föra dess talan i en rättegång, som var anhängig hos cassationsdomstolen. Före revolutionen hade byns egare skänkt en silfverkalk till kyrkan, och denna, hvilken församlingen ansåg som ett palladium, återfordrades a! sonen. Församlingen förlorade den process, som uppstod om dess egande; men föresatte sig att fullfölja saken ända till högsta instancen. Cremieux tog saken i öfvervägande, men då han fann utgången högst tvifvelaktig, skref han sina klienter till och uppmanade dem att afstå från appellationen, samt gjorde dem derjemte uppmärksamma på, att kostnaderna kommo att uppgå till femhundra francs. Svaret, som ej länge uteblef, åtföljdes af denna summa, hvilken det fattiga folket gerna samlat ihop, för att få behålla sin kalk. Imedlertid förlorade församlingen vid Cassationsdomstolen. Cremieux underrättade de goda församlingsboerne om sakens obehagliga utgång; men skickade på samma gång en skön, förgyld silfverkalk till mairen, och bad honom tillåta sig att få ersätta församlingens förlust. Fyra månader förflöto, utan