Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 2

lingen — genomströmmad af högtidens makt, s är det derför, att här finnes ett ord, som ickt står ensamt för sig, saknande lIYvets verklighe och verklighetens betydelse. Ty detta slags ord hvarvid man bygger upp i tankamn ech profeterai utan fotfäste, hvarvid mar talar i starka ordalag utan allvar och kraft till att handla, hvarvid mar tackar och prisar utan skäl, lofvar eeh utfästei utan att uppfylla löftet — är blott förstörande för lifvet, besvårar och hämmar den friska oct kraftiga telningens växt. Men det ord, som uttalas i denna krets, har ett factum, en lefvande verklighet att stödja sig på. Det är ett factum det har blifvit en veterlig verklighet i vår tid att de nordiska folken hafva uppvaknat ur den gäckande drömmen, att de skulle kunna bevarg sin sjelfständighet genom att drifva den isolering. som dessa folks naturliga belägenhet föreskrifver dem, ännu längre: derhän, att de äfven isolerade sig från hvarandra inbördes; — det är ett factum, att man öfverallt är medvetande af, hvilken blodig synd, hvilken skriande onsturlighet det är att vilja hålla brödrafolken aflägsnade från hvarandra, då — i en tid, så rik på lärdomar och påminnelser för folken, i en tid, då folkstammar rundt omkring sluta sig nära intill hvarandra för att med förenade krafter värna hvad de hafva gemensamt — danskar, norrmän och svenskar också hafva orsak att sluta sig tillsammans nära och innerligt. Och när således sällskaper hafva bildat sig vid Öresund och vid Mälarens stränder såsom organer för och befrämjare af den nationella enheten; när vi se ynglingar från de nordiska universileterna, igenom alla hinder arbeta sit fram till broderligt möte, när vi se danska bönder samla sig för att föra norska och svenska studenter ut i vara skogar, se Köpenbamns bor: gare täfla om att inlåta dem i sina hem: då uu här ett talande, lefnadskraftigt och löftesrikt fac tum. Här är icke fråga allenast om brödraskaj i litteratur och studier; det är folkens genius som bär vittnesbörd om sig sjelf i folkens lit. Och låter jag nu blicken hvila på eder, yngr bröder från Upsala, Lund och Christiania! oe vänder jag ordet till eder: så är det för att pris: ett slägte lyckligt, på hvars ungdomslott det fal ler att uppväxa och bildas under inflytelsen a en anda, hvaruti den sanna kärleken t.ll det, son är danskt eller norskt eiler svenskt, har sin rätt: och natur iga rot; för att prisa det lyckligt, at det, bildadt och utveckladt under sådana infly telser, skall ingå i lifvets verksamhet för att ar beta i andens tjenst. Om ibland eder finnes nå gon, som ännu tagit tvifvel eller misstroend med sig ombord, — så äro dessa begrafna i vå gorna; ty jag vet för visso, att enhvar af ede bar förnummit huru välgörande det är att uton det egentliga fäderneslandets gränser finna dem hvilka icke, såsom fremmande, mottaga gästfrit och mildt, utan hvilka komma honom till möte såsom hans egne, — icke blott af samma ur sprung, med samma språk, utan äfven med sam ma själens prägel, med likhet i allt varande, tän kande och talande. Och finnes någon ibland e der, som anträdt resan, utan tanke på annat, ä de njutningar och behag, den skulle medföra, s vet jag med visshet, att han af dessa dagars sam manlefnad mottagit ett djupt och allvarligt in tryck, hvars kraft fortvarar, äfven när lifvet stäl ler sig hindrande och fiendtligt emot hans hå och sträfvan. Men jag prisar också hvar man lycklig, sor kan och vill med själens värma sluta sig till ung domen, der den representerar den upplefvand föryngrade, nordiska andan. Kan denna and vinna makt och giltighet, så skall vårt herrlig Norden blifva starkt nog till att afvisa allt hva som kan hota, vare sig från öster eller söde) och framtiden skall ljus och glädjefull! utveckl sig ur mörkret. Och detta vare då den önska jag här framförer: för den nationella enheten utveckling i den nordiska treheten!n Sedan en sång af Grundtwig blifvit afsjunger inledde denne en toast för nationaliteten med föl jande tal: pMina herrar! och i synnerhet j, nordiske frän der från Christiania, Upsala och Lund! hade ja också icke annat att säga, så måste jag likväl ut bedja mig ordet för att lyckönska Norden till de anda, som trots så många bommar, böljor oc berg, synliga och osynliga, mäktigt och vänlig samlat oss här, och för att lyckönska mig sje till att hafva upplefvat den länge förväntade, läng fördröjda dag med sitt lyckliga förebud till nor disk enighet, upplysning och förklaring i stamfi drens anda. Men jag har mer att säga er, Oc då jag i dag har äran föreslå en skål för natic naliteten, så ligger det mig närmast, att yttr hvad jag förstår med nationalitet i nordens and: I förra århundradet, då jag föddes, var man s långt ifrån att öfversätta nationalitet med foll