Aftonbladet – 11 juli 1845, sida 2

lighet, att man till och med talte om den Östers rikiska nationaliteten i Ungern, Böhmen och Lombardiet, ja, fann det solklart, att allt upplyst folk skulle anse sig som verldsbor gare, som funno deras fädernesland der de funno sitt bröd, och kunde göra hvad språk som helst tall sitt modersmål. Det var en tragi-komisk tid, då man både kunde skratta och gråta åt den sannfärdighet, hvarmed de försäkrade, att all naturlig skiljaktighet mellan menniskors barn, antingen man Betraktade dem som nationer eller som enskilta personer, var, likasom adel, endast ett ljud, så att mar endast behöfde vara född i Paris för att vara en så äkta fransman som fanns under solen, ja, man behöfde endast införa det franska språket vid: hofvet eller den franska konstitutionen i ett land för att göra alla slags folk, till och med Jularne, till äkta fransmän. I vårt århundrade, som med hvart år, ja med hvar dag, för att ej tala om högtidsdagar som dessa, bättre häfdar sitt namn och det äkta nationela, det: folkiska, nu både ler och gråter; tänker och kämpar man sig väl efter hand ut från denma förtviflade tankegång, som hotade med att göra alla nationer och alla menniskor dumma, dåliga och slafviska, såsom det enda sättet hvarpå de alla kunde blifva lika kloka, lika goda och lika fria; men hvad man kämpar sig ut ifrån, är man ju ännu mer eller mindre inne i, så att vi ej böre förundra oss öfver, att vi ännu höra löjligheter om nationaliteten, ja till och med midt i Norden höra glunkas om den svenska nationaliteten i Finland, den norska i Finmarken och jag tror till och med den danska i Holstein och Lauenburg, medan det på andra sidan glunkas om: en splitter ny, uteslutande nordisk eller skandinavisk nationalitet, som skulle uppsluka de tre gamle i Norden, naturligtvis likasom Faraos sju magra nöt uppslukade de feta och blefvo det oaktadt ej sjelfva fetare deraf; ty voro vi ej annat än rätt och slätt Skandinaver, så skulle endast namnet vara en dålig mur mot Ryssland, som snart skulle bevisa ess, att det hörde till Nordens enhet, att vi inkorporerades med det nordiska verldsriket. Men, allt sådant måste nödvändigt höra till öfvergångsperiodens plågor, och bör ej komma någons goda namn och rykte till skada, och gör oss ej heller någon skada, då vi endast efter att ha upptäckt det ömsesidiga behofvet af ett nordiskt fostbrödraskap, flitigt mötas som nu, och tala rent ur skägget, som nog också de tre nordiska 1ikenas konungar gjorde, då de fordom, som det berättas, årligen möttes i fredstid på Hisingen eller Danholmen. Ja, mina herrar! ehuru väl våra möten ej behöfde gammal häfd för att vara både nödvändiga och glädtiga, så äro de gamla nordiska kungamötena likväl både ett herrligt vittnesbörd om, att de friborna stammar, hvarifrån vi utsprungit, tidigt kände, att der gafs något gemensamt, som till och med deras krönta hufvuden skulle böja sig för, och de äro tillika en spegel, som visar oss buru vi skola värdigt mötas, så att det blir till gemensamt bästa och derjemte till det helas gagn. Det sker nemligen endast när stammarne mötas som krönta likar, som känna med glädje, att de i Norden ha mycket gemensamt, som de endast i verklig och vänlig gemenskap kunna besitta och nyttja, men glömma derföre icke, att de hvar för sig ha mycket eget, som de för intet pris vilja uppgifva, och böra det ej heller, då hela Nordens kraft, lycka och ära beror derpå, att dess friborna stammar aldrig snöras 1 enformighetens tvångtröja, man må än kalla tvångtröjeformen vid så välljudande namn man behagar. Endast när stammarne, hvar och en i sitt hem och i sin krets, likasom hvar enskild man i sin, kunna röra sig fritt i det stora rum, som frihetslagen, när den, visligen genomförd, låter friheten sjelf bestämma sina gränsor, snarare inhängnar än inskränker, endast då kan den friborna menniskonaturen utveckla sig i hela sin rikedom och förklara sig i den andeliga skönhet, som endast uppstår af lefvande enhet i fri mångfald. Det är väl sannt nog, att der finns en liten bake vid den gamla sagan om kungamötena i norden, som kan synas farligt att vidröra och ännu farligare att spegla sig i; den står nemligen både i den danska rimkrönikan och i den svenska vestgöthalagen, och säkert också i en gammal norsk bok, ehuru iag ej kan erinra mig hvilken, att vid dessa möten höllo de två konungarne betslet och stigbögeln, medan den tredje svingade sig på hästen, och vi skulle alls icke känna den inskränkta, uteslutande nationakänslan, som vi likväl känna alltför väl, om vi tänka oss att medeltidens danskar, norrmän och svenskar kunde bli ense om, hvilken nordisk kung det var, som hade så kungliga stallmästare. Men till all lycka, ja till nordens lycka, kunna vi ganska väl komma öfverens om, att var det någon af dem, så var det säkert skiftevis alla tre, som stego så NESSLE EES ER EN Sa LATA SNES Tr ETS IS