Aftonbladet – 10 juli 1845, sida 2

EE. FFNS att upptäcka här och der i trädens dunkel; likaledes har man här baft flera vackra vattenkonster, hvilka tyvärr numera ,spelat ut. Vid Lethraborg och inom omfånget af sjelfva dess ståtliga skogspark hgger en liten däld, tätt omsluten af åldriga bokar, hvilka från den sluttande dalkanten nästan luta sina kronor tillsammans deröfver. Detta är den vidtomskrifna Ertedalen, der man i bednatiden hvart nionde år offrade lefvande menniskor, förutan ett förskräckligt antal böns, tuppar och kycklingar till gudinnan Hertha. Det är mörkt och dystert under de höga bokträden, som i ett grafkapell. Tält derinvid ligger en liten sjö eller källa, der man tvättade sina händer efter den gräsliga slagten och deri man utgöt de offrades blod. Flera stora stenar ligga rundtom i dalen i en helig krets, men det heligaste af allt är elt af skäligen cyklopiska stepblock hopsatt altare på en kulle i hvad man skall anse som teaterns fond. Det hela bar någsonting druidiskt och melodramatiskt, som piminner om Norma, och vore onekligen något att göra af för en sådan man som Victor Hugo, vicomte och pair af Frankrike. Men äfven här komma de gemena sceptici, dessa, som dra på munnen, när man talar om allvarsamma saker. De säga: gudinnan Hertha har aldrig varit dyrkad på Själ land, dessa stenar ha först för ett par hundrade år sedan blifvit på någon romanälskande godsegares befallning hitförda af goda, tama, menniskovänliga seländska bönder, bvilka kanske aldrig utan bkemlig rysning vridit nacken af en kyckling, denna offerkälla, vudbevars! hela trakten är full af dylika små vattendrag, och att dalen kallas Erte-dalen, det kan ju helt simpelt komma deraf — hvad vet jag? — att här vexer en art sällsynt pisum, ett slags vildär(ler. Hädare, vandaler, omenniskor! skola de då ostraffadt få förstöra alla våra sinnrikaste illusioner, skola de sålunda få göra balladen till en omöjlighet, legenden till ett narri, och de hedersmännen antiqvarierne till nå