Aftonbladet – 28 juni 1845, sida 2

man befarar dock att förvisningsdekreterna komma att sträckas vidare och att ingen blir skonad, som ådragit sig styrelsens misshag. Tilläfventyrs skall ni fråga huru detta rimmar sig tillsammans med den censur, som tryckpressen är underkastad inom hela Tyskland? Gåtan låter likväl förklara sig, när man kommer ihåg att Tyskland är deladt i trettioåtta särskilda stater, och att somliga bland dessa handhafva censuren mycket mildare än andra. Under denna mildare censur taga tidningar och journalister sin tillflykt och föra derifrån krig emot det bestående, egentligast i Preussen, som till följd af sin ställning är och måste vara föremålet för de flesta anfallen. I det sednare halfva århundradet har Preussen fört Tysklands fana; under sin store Fredrik II trädde det i spetsen för framskridandet; den andliga verksamheten: fördragsamheten i trosmeningar: utvecklingen af industri, konst och vetenskap, härstammar hos oss från den tiden. Och Preussen var det, som, efter sitt djupa fall 4806, återupplyfte sig derigenom alt det bröt sönder alla sina fornåldriga fjettrar och gaf friheten och jemnlikheten inför lag sin hyllning. Men sedan år 1848 har deita samma Preussen låtit öfverflygla sig af vida smärre stater. Det har icke uppfyllt de löften, som det gifvit sina medborgare, och har i synnerhet slagit tryckfriheten i bojor. Ej underligt alltså att missnöjet ger sig luft der det kan, och vänder sig, i de af detsamma till organer valda tidningarne, företrädesvis emot Preussen, när man ser alt denna stat, den mäktigaste och största inom Tyskland, uppställer de väsentligaste hindren emot Tysklands fribet. För alt slippa denna kritik, har Preussen mer än en gång sökt tillvägabringa en allmän tysk tryckfrihetslag, d. v. s. ett allmänt antagande af preussiska censursystemet; men några bland de smärre konstitutionella staterna vägrade, och man nödgades alltså inskränka sig till att blott lägga så många svårigheter som möjligt i vägen för skrifters tryckning och spridning. Men äfven detta mölte hinder, synnerligast i Baden, der Fursten och Regeringen ändå ville hålla hvad som en gång blifvit folket låfvadt. Tilldragelser föreföllo då, öfver hvilka ännu hvilar en ogenomtränglig slöja, som endast framtiden torde kunna lyfta. Det påstås allmänt att Storhertigen af Baden icke ville foga sig efter Tyska Förbundets för yttrandefriheten vidriga åsigter, och derföre, när Förbundet hotade med våld, vände sig, viss om hägn, till bmedborgarekonungen, Ludvig Filip, men hvilken icke hade någonting angelägnare, än all genast sätta Förbundet i kännedom härom. Nu ändtligen såg sig Storhertigen nödtvungen att gifva efter; tryckfriheten blef tillintetgjord, och ända hittills har hon icke mäktat återvinna fast fot på Tysk mark, i trots af alla uppmaningar och verop och de häftigaste protester inom Representantkamrarne. Men vid den i alla fall olikartade tillämpningen af censurprincipen inom olika stater inträffar, otaliga gånger hvarje år, alt man i Preussen, Bäjern och Hannover förbjuder böcker, tidningar och ströskrifter, som blifvit tryckta med censurens tillstånd i Sachsen eller Hessen. Hvar stat danar sin polis efter sitt eget tycke; sämst står det dock till i Preussen, hvarest man anser våld för det enda hjelpmedlet och hufvudmedlet, och till och med flera gånger har indragit de der utkommsande tidningar och tidskrifter i afsigt alt näpsa utgifvarnes dåliga anda genom undergräfvandet af deras existens. Delta sält har kommit flitigast i bruk sedan den nu regerande konungen steg på tronen, emedan censuren vid detta tulifille hade blifvit något mildrad och den frigjorda andan mera häftigt än förut satte sig i verksamhet. Sålunda blef Rheinische Zeitung undertryckt innan den hann mer än påbörjas; man förbjöd Die deutsche Jahrbicher, Das berliner Athenäum, Das königsberger Litteraturblatt, och mot de liberala skriftställarnes personer fattades ej heller förföljelser, tryckfrihetsprocesser, högmilsanklagelser o. s. v. Allt sådant oaktadt vexte oppositionen; ty författarne sökte undkomma lagens och envåldsmaktens hämnd genom egna vändningar i språket, så att de icke sade någonting lagligen åtkomligt, raen likväl allt hvad de ville säga, begripligt nog för hvarje skarpsinnig eller sakkunnig läsare. Censuren blef härigenom till stor del vanmäktig; men i stället uppammades en politisk jesuitism, hvilken verkligen är förderflig och giftig både för nationaikarakteren och litleraturen, som derigenom få ett slipadt och bakslugt väsende. Denna följd är kanhända en ibland de aldravärsta, som uppkommit genom vårt närvarande samhällsskick, och att censuren