Aftonbladet – 26 juni 1845, sida 2

knappt någon af mera betänklig art än den om de tysta förmånsrätterna; ty genom den sanktioneras det hemliga. En rätt, som icke kan göras öppen, framstå klar och uppenbar, är en fläck i lagstiftningen, och bör icke få namn af rätt. Ett tyst, ett hemligt förbehåll, hvarigenom en annan kan bringas i lidande oskyldigt, är ett skälmstycke, ett bedrägeri, som icke bör eller kan auktoriseras af lagen. Man har sagt att de händelser kunna inträffa, att omyndige, som icke kunna bevaka deras rätt, skulle alltför ofta komma att vidkännas förluster om en sådan förminsrätt upphäfdes, och att den följaktligen vore mot desse ett säkert värn, Men vill man betrygga omyndigas rätt, må man göra det öppet och på ewt ärligt sätt. Och dessutom, hvad finnes väl nu för betryggandet af omyndiges säkerhet, om man verkligen vill göra sig mödan att något nogare undersöka saker och förhållanden? Lagen fordrar nu för hehörigheten att vara förmyndare, ingalunda egande af fastighet; den hindrar till och med icke den, som vid förmynderskaps emottagande egt sådan, att sig densamma afbända. Genom en sådan åtgärd försvinner således den säkerhet denna förmånsrätt skulle medföra i afseende på förmyndares fasta gods, och hvad säkerhet som kan ligga i lösören, visar mer än tillräckligt författningen af 4835. Jag vill icke nämna andra ätt att tillintetgöra den supponerade säkerheten, i fall förmyndare skulle sådont åsyfta. Ibland andra par äfven det blifvit begagnadt, att för någon tid afträda förmynderskapet, för att under mellantiden begagna sin kredit hos andra, och bereda dem säkerhet och sedan återtaga förmynderskapet, hvarigenom den omyndiges förmånsrätt blifvit nedflyttad under deras, som imediertid kommit i tillfälle att göra sina anspråk gällande: en säkerhet, som så helt och hållet beror på dens egna godtycke, hos hvilken den förutsältes, hvilken trygghet kan väl den i sjelfva verket lemna mot en oredlig och vårdslös förmyndare? Eller vill man hafva de prisade tysta förmånsrätterna såsom. ett värn mot de samvetsgranne, redlige och omtänksamme förmyndare? ty mot de oredlige betyda de platt intet. De generas icke mycket af dem och lösgöra sig från det bryderi de skulle medföra, utan synnerlig svårighet. Man säger, att man haft dessa förmånsrätter att tacka för lyckan, alt, under så mycken osäkerhet, de värnlösas egendom icke gätt till spillo. Man tror, att de värnat mot sycket och bedrägeriet; men jag tror, på skäl som jag förut anfört, att de härtill icke uträttat det ringasle; ty en rätt, som kan så kringgås som denna, kan snarare locka till bedrägeri, än freda derföre. Ville man närmare studera de tysta förmånsrätternas historia, skulle man kanske finna ganska många blad, som icke otydligt vittnade om, att de med fördel blifvit använde, för att möta och tillintetgöra rättmätiga fordringsegares anspråk och tillskynda omyndige förmåner, som de annars icke haft, .och sätta förmyndare i tillfälle, att, i skydd af pupille:s tillskansade rätt, lefva i öfverflöd, sedan han störtat mången familj i armod och elände. — Det är, efter min öfvertygelse, den gamla ärligheten, som hitintills värnat den omyndiges skärf.. Det är de redlige, samvetsgranne, som hitintills vårdat den faderoch moderlösas arf, icke lagen, ty sådan den finns och blifvit efterlefd, har den lemnat ringa garantier. För ett samvetsgrannt och ordentligt handhafvande af förmyndarekallet är och blir alltid moraliska känslan en säkrare borgen, än det ekonomiska välståndet och den tysta förmänsrätten. Ochännu är denna känsla icke slocknad, ännu skyggar man tilibaka för den föreställningen, att öfver sitt hufvud kalla ned enkors ve och faderlösas tårar. Och vill man icke äfventyra allt åt denna känsla, vill man motsvagheten deraf, eller dess qväfvande af enskilda intresset, eller egennyttans låga beräkningar, söka ett värn i lagen: må man då på ärligt sätt söka ett medel att skydda de omyndiges, de värnlöses rätt; men må man akta sig, att, genom beredandet af trygghet för den, skada sinom tusende andras lika heliga anspråk. Vill man de omyndigas väl, må man söka att komma till målet på öppna och ärliga vägar, icke på smygvägar. Deras rätt är helig. Man behöfver icke skämmas för att skydda den värnlösa. Man behöfver icke genom tysta förbehåll i lagar och författningar söka ett försvar för den. Om omyndiges förmånsrätt göres öppen, upphör den att skada, väcka oro och bekymmer; ty krediten beror på öppenhet och ärlighet. Det finns ingenting, för hvilket den skyggar mera tillbaka, än det hemliga, slutna och understuckna. Man har, såsom hufvudskäl för tysta förmånsrätternas upphäfvande, åberopat svårigheten att erhålla lån mot fast pant. Men detta skäl är icke det vigtigaste. De äro skadliga och undergräfva förtroende i allmänhet, och hvila på en lagstiftningsprincip, som är farlig och måste ogillas af allt sundt förnuft. Det är icke ett större eiler mindre belopp af förmyndaremedel, som ingå i allmänna rörelsen, som är afskräckande. Det är hemlighällandet af detta belopp och det hemliga anspråk på förmånsrätt, som dermed är förenadt, och som bedragaren kan vända tiil sin fördel, hvilket verkar menligt. Mean har sagt, att eftersom den tysta förmånsrätten kan eluderas och är mera skenbar än verklig, den icke kan vara för krediten så menlig, som man yelat påstå. Men ett sädant inkast kan endast betraktas som ett skämt, ej som allvar. Tysta förmånsrätten är icke menlig för den större eller mindre säkerhet med densamma kan vara förenad, han är menlig för den hemlighetsslöja, i hvilken han är inväfd. Han är farlig, emedan den icke kan till sina POE SEN ENE SEASON PET DTI