Aftonbladet – 26 juni 1845, sida 2

— I och nedlåtenhet hade på dem gjort ett intryck som gränsade till det underbara. En fransman, en fiende, ståthållarens son, den unge grefven : fransysk vapendrägt, stod framför dem och mild men kraftfull, erbjöd dem bjelp och räddning. Guelf märkte detta intryck och fortfor: Förundren er icke; äfven jag har varit olycklig under min fars förtryck. Jag tillhörer nu Pete Konink — och icke mera min khårde, tyranni ske far. Sedan han långsamt och vemodigt yttrat detta. tillade hen kraftigt och lifligt: vUpp derföre borgare i Brögge! Nu, i denna nalt, måste vi be fria de fångne; jag följer, jag anförer er och ä beredd att dö med er. Ären ni färdige och vil hvar och en af er anskaffa fem beväpnade män och stilla och försigtigt föra dem i närheten a fängelset och der på ängen afbida min befallning så lofven det tigande med ert handslag, och glac bortkastar jag nycklarne och prisar mig lycklig att ni besparen mig deras bruk., Tigande, men kraftigt och med glädjestrålande ögon, såsom hade stadens skyddsande talat, trängde sig nu en efter annan till Guelf och gaf honom det högtidliga handslaget. Derefter bortkastade Guelf nycklarne och sade: Himlen vare lof, m andas jag friarel, Under det han nu utdelade nödiga befallningar janhöllo timmermännen, att en af dem mitte fi stadna hos liket. Guelf utsedde villigt härtil den äldste ibland dem och sade: De döda till komma sin rätt., Sedan gick han till hörnet a selen, der den döde låg, upplyftade den hvit duken, betraktade sorgligt det grå, blodiga huf vudet, tryckte de åter upptagne nycklarne i de; idödes hand och sade: ;Med Guds bjelp behöfv vi dem icke. Tag dem med dig i grafven. Salen blef nu tom, och med de två välvare lärlingarne, som fört honom hit, gick nu Gueli insvept i sin kappa, genom gatorna. Hans led sagare klappade på de väl kända husen, dit Guel inträdde och derifrån ban snart utkom med glad ansigte. XII. Stjernorna nedstrålade så mildt och glindrande Luften ljöd, såsom en vek koral om hopp och