Aftonbladet – 21 juni 1845, sida 2

fallningshafvande uttaladt offentligt ord, dertill högre embetsmän och auktoriteter icke velat lyssna. Jag tror och tillstyrker, att Ständet i denna fråga bör vidtaga någon åtgärd till förekommande af lika beskaffade Händelser i framtiden, samt föreslår derföre, att frågan målte till Utskottet återremitteras, på det att utredas kunde hvem som undandöljt Konungens Befallningshafvandes ifrågaställde yttrande, heldst saken skulle blifva ännu mer graverande, derest genom förnyad undersökning uppdagades, att ett sådant fördröjande skett antingen af kammarkollegium eller föredraganden i statsrådet. — Lars Jacob Boöthius och Lars Johan Gethzelius från Stora Kopparbergs, NikIss Nilsson från Calmar. Anders Andersson och Samuel Samuelsson frän Östergöthlands, Johannes Samuecelsson från Jönköpings, Anders Eriksson från Elfsborgs och Anders Andersson från Örebro län m. fl. af Ståndets ledamöter instämde. : Jacob Kihlblom från Södermanlands län: Man må icke undra öfver innehållet af Utskottets nu föredragna memorial, då KonstitutionsUtskottets sammansättning vid denna riksdag gjort ärendenas förnuftsenliga behandling derstädes snart sagdt omöjlig, derest icke, på sätt vice talmannen redan tillkännagifvit, den förseglade sedeln derstädes gifver ett gynnsamt utslag. I afseende på de anmärkningar, som under diskussionen tillfallit Utskottets ledamöter, måste jag upplysa, att medlemmarne från så väl Borgaresom Bondestånden icke deltagit uti det nu klandrade beslutet, utan tvertom alltid sökt, ehuru förgäfves, befordra det rättas framgång. — Nils Pehrsson från Kronobergs län: Derest i författningarne stadgas, att löftesmännen, hvar för sig, skola vara vederhäftige för borgen af ifrågavarande beskaffenhet, vore det måhända tvifvelaktigt huruvida Anders Ersson fullgjort de prestanda i afseende på säkerheten för arrendet, som i sådant fall erfordrades; men om löftesmännens ansvarighet och vederhäftighet skola hänföra sig icke till hvarderas, utan till allas gemensamma egendom, synes saken vara ännu mera betänklig, helst det, vid betraktande af Konungens Befallningshafvandes utlåtande i förevarande fall, bör antagas att, om en af Anders Erssons borgensmän hade sflidit, staten i alla fall egt säkerhet, medelst den Anders Ersson åliggande skyldighet att skaffa annan borgensman i den aflidnes ställe; och i den händelse författningarna medgifva, att löftesmännen icke behöfva att hvar för sig vara vederhäftige för arrendebeloppet, instämmer jag uti Strindlunds i saken afgifna yttrande. Ola Jcppssom från Blekinge län: Det förefaller ganska besynnerligt, att vederbörande vid arrendet kunnat gifva företräde åt Hörstadius, oaktadt Anders Ersson bjudit ett högre belopp och för arrendeskyldighetens fullgörande presterat fullgod borgen. Äfven jag har i 48 år arrenderat ett kronofiske, för hvilket den tiden betaltes först 1400 och sedermera 2000 Rdr. Om det skulle antagas såsom prejudikat att den, som bjöde på ett dylikt arrende, skulle ensam vara fullt vederhäftig derför, hade säkerligen den nuvarande arrendatorn af samma kronofiske aldrig kommit i åtnjutande deraf, enär han icke är till !V,,:del vederhäftig för arrendet, men icke dess mindre derför i öfrigt ställt antaglig säkerhet. Då Konungens Befaliningshafvande så fördelaktigt yttrat sig i afseende på Anders Erssons löftesmän, synes han hafva lidit en verklig orättvisa, som väl förtjenar att tegas i närmare skärskådande af Utskottet, dit jeg alltsä yrkar att frågan måtte återremilteras. F. von Zweigbergk: Äfven jag anser en återremiss nödvändig för utrönande af orsaken dertill, att Konungens Befallningshafyandes utlåtande icke kommit till vederbörandes kunskap samt för anställande af åtal mot den eller dem, som till detta anmärkta förfarande varit vållande. Af Carl Erssons skriftliga anförande inhemtas, att staten på sina transaktioner med Hörstadius förlorat omkring 34,000 Rdr till förmån för en enskild person, som förstått att drilla sina önskningsmål igenom. Så väl för att vederlägga stuteriöfverstyrelsens ampla vitsord, angående Hörstadius, som till förebyggande a? dylika spekulationer i framtiden, anser jag Ståndet nu böra fatta ett beslut, hvarigenom KonstitutionsUtskottet ånyo sättes i tillfälle att upptaga frågan till handläggning. Väl vet jag, att en Riksrätt, efter dess nuvarande sammansättning, tjenar till ingenting, äfvensom att ställningar och förhållanden i Utskottet göra frågans utgång beroende af den förseglade sedeln; men genom en återremiss kunde lyckans hjul komma att hvälfva sig så, att Bondeståndets åsigt blefve den segrande. Strindlund har ganska riktigt anmärkt, ett man icke med stillatigande bör godkänna sådana ingrepp i statsintraderna, som i behandlingen af förevarande fråga alltför uppenbart visat sig. I anledning af Nils Pehrssons yttrande, angående vederhäftigheten, får jag fästa uppmärksamheten derå, att endast den ene af Hörstedii borgensmän blifvit för godkänd antagen, och att Konungens Befalliningshafvande med så öfvertygande skäl vitsotdat den af Anders Ersson erbjudna borgenssäkerbet, att han vid jemförelse med Hörstadii föregående trassel, bordt ega obestridlig företrädesrätt, dessutom som Konungens Befallningshafvande aflåtit serskild skrifvelse, till förekommande att Hörstadius skulle i arrenderätten bibehållas, ehuru olyckan ville att denna skrifvelse icke blef synlig eller känd förr än dagen efter den, då ärendet i konseijen förevarit och blifvit till Hörstadii fördel afgjordt. — Jan Andersson och Johan Pehrsson från Upsala län m. fl. af Ståndets ledamöter instämde. Johan August Zetterberg från Stockholms län förklarade sig vara af lika mening med de ledamöter, som talat för återremiss af ifrågavarande memorial. Sahlström: Ofvannämnde af Konungens Befallningshafvande utfärdade handling anser jag vara ett talande skäl för frågans återremitterande, på det utredas måtte hvem som varit orsaken till fördöljandet, hvilket är af desto större vigt, som embetsmyndigheterne eijest icke egt sken af befogenhet, att hylla ifrågavarande för staten menliga åtgärd. Derjemte torde KonstitutionsUtskottet böra taga i betraktande dels Carl Erssons upplysning, att Hörstadius lyckats i