Aftonbladet – 21 juni 1845, sida 2

mm MMMM MMMM — — — — ———nQnnn—-QA—bd oe ni vet hvem jag är. Kom, jag ledsagar er heml Jag måste se Gabriela, och fruktar icke mera min fars vrede. Och Peter Konink blickade i ynglingens fuktiga ögon och skådade der ungdomlig kraft, kärlek och godhet, eld och trohet, mod och frihet. Då försvann hvarje betänklighet, då kunde förnuftet icke rätt öfverväga, då sjönk skillnaden, i stånd och förhållanden — och Peter IKonink tryckte ynglingen tll sitt bröst och sade: Öfver er kan Frankrike vara stolt. Lyckligt om alla edra landsmän liknade eri Arm i arm lemnade de nu slottet. Peter Koniak andades lättare och friare då han utkommit, och sedan de passerat några gator, sade han lugnare: Vänd nu åter, herr grefve. Ni är en ädel yngling, men för mitt hus passar ni icke, och ni är skyldig er far lydnad. Jag tackar er för ert deltagande, och skall aldrig glömma det Men Guelf betraktade honom, tryckte hans hand och svarade: Dyre, ovärderlige man, förskjut mig icke! Tillåt mig åtminston? få taga afsked af Gabriela. Hvem vet om jag någonsin mer fir återse henne! Ett afsked, tänkte Peter Konink för sig sjelf, kan vara välgörande och nödigt för min arma otters hjerta; -— ty i bjertat bör allt vara fullndadt, äfven jemren och smärtan. Först då man känt lidandets djup och rönt hela bitterheten af skilsmessans ögonblick, erbåller man styrka att lyfta sinnet, och i denna lylining ligger tröst — och en sådan tröst ville fadren gifva den älskade äottren. De bade nu hunnit tll huset och inträdde. Peter Konink sade bedröfvad, i det han räckte