Aftonbladet – 21 juni 1845, sida 2

EP TVTNTJN ru Rinhilda handen: Du är en svag qvinna, dei har jag länge vetat. Sedan gick han till dottren, gaf äfven henne handen och sade: Det gör mig ondt om dig: ag förstår nu hvarföre du var bedröfvad och förindrad. Du är alltid god. Under det Guelf, nu så lycklig, berättade, och Gabriela under gläd etårar kastade sig än till faIrens, än till den älskades bröst, prisade Rinhilda, med sitt vanliga ordsvall, himlens vägar och profeterade en lycklig framtid. Fadren hade satt sig vid fönstret, teg länge och såg öfver till väfvarnes samlingshus. Sedan ät han genom Rinhilda hemta en bägare vin, steg upp och sade: Må allt vara glömdt och förlåtet. Också ni måste glömma, herr grefve, och äfven du, min Gabriela! — Gå nu, her: grefve! Tag afsked — afsked för alltid! N ville, ni lofvade det; jag har ert löfte; — för troketen af dess uppfyllande tömmer jag denna bäzare l Han utdrack den; men Guelf hastade fram. föll till hans fötter och ropade: Gil mig er dotter! Gil mig er välsignelse! Blif min far! Peter Konink stötte bägaren klingande på bordet, upplyftade ynglingen och sade: Det är slut ira milt hus, herr grefve; tag afsked, håll eri löfte, annars har jag misstagit mig — och denns irring skulle svårt träffa er och kränka mig! Nej, neil ropade Guelf, och omfavnade fadren, ni har ieke misstagit er. Mitt ord hålle jag; jag går, men återkommer — återkommer di jag bevekt min far — eller då jag — blifvi tvungen ait — Tårar afbröto bär meningen. Han slet sig lös