Aftonbladet – 20 juni 1845, sida 3

kan på en diplomatisk kommunikation med Rom, liksom vore sultan en bättre kristen än påfven. — ;s) Derpå yttrar han sig om Irländska kyrkan: Jag vid,håller, att det är fasaväckande och syndigt att lemJ-) nå sex millioner menniskors religionslärare i ett sån dant jemmerligt läge! Om jag vore kabinettsledamot h) och sammanträffade en gång i veckan med mina kol.-leger för att äta och språka om verldens ställning, skulle jag börja med Irland innan soppan vore förbi, ut fortsätta under serveringen af fisken, kalkonen och lamsteken, och ej sluta förr än det sista glaset klaret passerat genom den icke troende Haddingtons strualpe; men der sitta de, den ena veckan efter den anrdra: Piccadilly, Mars, Scotch, Neptune, Themis, Lynd-j hurst, Tamworth Baronetten, den älsklige Goody och -)den ännu äiskligare Gladdy, och tänka lika litet på, . Jatt betala det katolska presterskapet, som en äkta I fashionable tänker på att betala sin skräddare! — J Och der gifs ingen ursäkt derför. Der finns endast r)en man i kabinettet, som sätter sig emot saken af -rent fanatiska grunder, eller emedan påfven är den babyloniska skökan, den sjunde skålen, eller det be.) hornade vilddjuret. Alla de öfrige äre af den meningen, att det borde ske och att det är nödvändigt; I men de äro rädda för biskopar och county mectings, tidningar och pamfletter m. m.: farliga motståndare I nog, hvilka imedlertid måste mötas, bekämpas och besegras. Det är omöjligt att saken ännu längre kan undvikas, om man vill undgå en årligt återkommande vild strid med folket och långa rättegångar i fredstid med en viss O., den närvarande tidens EN triot och måhända general under ett inträffande utländskt krig — Här följer en målning af hvad en protestantisk biskop borde vara. — Hvad fred och sällhet hade ej en sådan man, som biskopen af London kunnat sprida öfver landet,: om ban uppmanat protestanterna att afstå från deras hat mot katolikerna och begagnat sin andliga makt för att befrämja andelig fred i de båda rikena; men der torde svärliIgen finnas en biskop i verlden, som är passande att ha att skaffa med fanatici. Man måste ej resonnera med dem, utan bjuda dem på middag. — Försynen ger oss generaler, amiraler och kanslerer; men jag kan aldrig erinra mig att jag sett en verklig biskop, — en allvarsam äldre man, ful! af grekiska, af verklligt sunda försonlighetsåsigter, vänlig och öm mot sitt fattiga presterskap, med kraftfull och öfvertyganI de vältalighet; som aldrig låtit nedtysta sig i parlamentet, då frägan rörde mensklighetens sak; för reI geringen då den hade rätt, för folket då det hade rättvisan på sin sida; kännande att om Gud kallat honom till sitt höga embete, hade han cj gifvit honom det för något lågt ändamål, utan snarare på det han genom klar insigt, oförfäradt bandlingssätt och uppsåtens renhet måtte bereda menniskoslägtet varJaktiga välgerningar. — PRAIRIE-HUNDARNES REPUBLIK. En resa i Nordamerikas oöfverskådliga prairier eller grässtepper är förknippad med föga mindre besvär och mödor, än en dylik i Afrikas sandöknar. Texanernas bekanta expedition till Santa Få i Nya Mexio, som för de flesta deltagarna var af en så bedröflig utgång, kan gälla till bevis derpå. De resande hade förirrat sig i de vidsträckta gräsöknarna mellan Texas och Nya Mexico. Hvad skulle de företaga i sin bedröfliga belägenhet? Till Austin kunde de icke åter-): vända, emedan deras förråder icke voro tillräckliga för en så lång resa. De måste derföre, för hvad pris som helst, söka uppnå Santa Få, och för att på denl: kortaste vägen hinna dit togo de riktningen mot vester. Men nu blef frågan huru de skulle kunna finna en genomgång genom bergstrakten. Femtio man utsändes derföre, för att söka friskt vatten och en genomgång; de öfrige skulle vänta, sedan de kommit öfverens att blott intaga en half ration dag-. ligen. l Under denna tvångshyila, berättar Kendall, en af de resande, besökte jag en republik af Prairie hun-: dar, som en af våra jägare upptäckt, icke långt ifrån lägerplatsen. Jag var nyfiken att på närmare håll betrakta dessa märkvärdiga hundstäder, om hvilka ! resande berättat så underbara saker; desslikes saknade jag icke heller lusten att utsläcka ett eller an-l; nat af innebyggarnes lifsljus, då deras kött berömmes såsom ovanligt välsmakande. Då jag uppstigit till spetsen af en långsluttande kulle, befann jag mig på! en vidsträckt högslätt, som bildade en skön betesmark. Det gifves för beskapen icke någon mera begärlig ört, än den der yvexande Mesquiten, hvarföre äfven hästar och hornboskap föredraga den framför allt annat bete. Då jag tillryggalagt blott några steg, befann jag mig vid gränsen af hundrepubliken.. Vid mitt annalkande rusade ungefär tio vaktposter åt alla håll och gåfvo under språnget genom ett kort, skarpt skällande signaler och varningstecken åt hundsamhället. Betydelsen af detta varningstecken begreps; ty inom några minuter uppkom i den hotade och öfverraskade staden ett alldeles förfärligt tumult. Samtelige innevånare ilade tjutande och skällande till sina hålor. Vi gingo framåt, tills vi voro i midten af den folkrikaste delen; der nedsatte vi oss i skuggan af ett träd, och betraktade uppmärksamt det egendomliga skådespelet, som erbjöd sig för vår an-, blick. At alla riktningar löpte vägar, så raka som om de varit uppdragna efter snöre. Det såg ut som om planen på förhand varit utkastad. I värt grannskap förblefvo republikens innevånare nere i sina underjordiska bostider, men på tre fyra hundra stegs afstånd posterade sig en hund på den framför hvarje jordkula befintlige lilla kulle, på vakt; hvar och en satt på bakbenen och tycktes med grundligt allvar fundera öfver orsaken till ett så oförväntadt störan-!s; de. Då och då vågade cn och annan, som genomlb sitt mod utmärkte sig framför de öfriga, göra sins! granne ett besök; men så fort han i all vänskaplighet skällt litet åt sin granne och emottagit en genskällning, ilade han i fyrsprång tillbaka till sin post. Då vi blefvo qvarsittande orörlige, så begynteändteligen våra närmaste grannar att något lugna sig; de räckte upp sina hufvuden ur jorden och tittade skygga omkring sig. Vi hade väntat på detta ögonblick, och nu fyrade vi af våra bössor. Visserligen träffade icke alla våra skott, men eter ungefär trel timmar lågo åtminstone nio offer framför oss. En rörande omständighet gjorde slut på vår jagt. Helt nära intill oss hade en hund varit nog oförsigtig att lemna sin skyddande kula och stod helt dristigt och betraktade oss. Jag tryckte genast af och mitt skott borttog halfva hufvudet; hunden rullade omkring och blef derpå liggande. Men under det jag På nytt laddade min bössa framstörtade en annan hund, som AA NL MM rn ST FR dd (-.-EHe nh Pia mg