Aftonbladet – 20 juni 1845, sida 3

handling af tillgifvenhet hos djuret rörde mig oc ingaf mig en sådan aktning för prairie-hundarna, a -ljag gjorde ett Jöfte att icke utan största nödfa skjuta något af dessa djur. Och jag har redligt hål lit detta löfte. Prairie-hunden liknar till utseendet ungefär der T vilda hunden i Förenta Staterna, men är större, mera satt och med kortare ben. Hans pels är vanligen dunkelt rödbrun. Han utmärker sig framför öfriga djur genom sin böjelse att lefva i sällskap, ty ingenstädes träffas han ensam. Öfverallt, der resande påträffa honom, lefver han i samhällen, bestående af talrikt bebodda byar eller städer. Ifall man får tro jägare, skall prairie-hundarne äga nog förstånd att, då de kolonisera på längre afstånd från flytande vatten, gräfva brunnar. Lyckas det någon menniska, att obemärkt intränga i det innersta af deras kolonicer, hvilket emellertid har sina stora svårigheter, då skildtvakterna städse äro uppmärksamma och på sin post, så kan han få skåda de besynnerligase uppträden. Djuren äro icke ett ögonblick i stillhet, utan springa ständigt omkring eller rulla sig, löpa från kula till kula, låta höra sällsamma toner och tyckas liksom tala med hyarandra; ty så snart en ton blifvit besvarad af ett annat djur, springer den förste hunden sin väg. För att komma till sin boning göra de ett underligt hopp. Likasom en pajazzo hos gymnaster, störta de sig med hufvudet förut ner i hålet, men straxt sedan de försvunnit räcka de ånyo opp hufvudet, liksom för att se hvad effekt deras lustiga språng gjort på åskädarna. Uti prairie-hundarnes kolonier träffas äfven ugglor af en egendomlig art. Dessa djurs kroppar äre längre, men hufvudet mindre än på vanliga ugglor, men de se lika gravitetiska ut, som öfverhufvud alla djur af detta slag. Öfver ingången till hålorna, på de uppkastade kullarna, sitta de i en vördnadsbjudande hållning och skåda ned på de glada djuren, deras fyrbenta vänner, utan att man kan leta ut ur deras ansigten hvad de tänka om dem. För öfrigt stå de till hundarna i det allra intimaste förhållande, och man ser ofta tvåoch fyrbenta kamrater tillsammans promenera in i hålorna, der de qvardröja hela timmar. Men utom ugglor förekomma äfven i pairiehundens hålor mycket stora kopparormar, och äfven med dessa skola, såsom resande berätta, innevå narne trifvas i fred; jag för min del tror det ej. Ormarna söka väl en tillflykt i de underjordiska hålorna och tolereras der af hundarna, emedan desse äro de svagaste: men om det är sant, att de fyrbenta och krypdjuren bo tillhopa i samma håla, tviflar jag likväl ganska mycket att de objudna gästerna äro för hundarna välkomna. Jag slog till döds en kopparorm, som höll på att förtära en präktig hund i mitt grannskap. Denna första hundstad jag påträffade var ungefär re engelska mil lång, en mil bred och omgifven med alrika förstäder eller byar. Aldrig sedermera har ag sett någon annan, som kunnat jemföras med Ilenna; de voro alla samtelige mycket mindre. Ännu en iakttagelse vill jag berätta: midt i centern af den rakt, dit jag obemärkt lyckades framtränga, framför ingången till en kula, satt ett mycket stort djur af mognad ålder. Han blickade mycket gravitetiskt omkring sig, erhöll ganska många besök, och de anIra hundarne underhöilo sig med honom på ett sätt, Ut Jag icke kunde hindra mig ifrån att tänka, det an var någon slags borgmästare eller president) i kommunen.