Aftonbladet – 9 juni 1845, sida 3

utbjödo frukter, sköldpaddor och sköldpaddskal, mattor och musslor, och med hvilka vi drefvo en liflig byteshandel. För en gammalmodig bomullshandduk, en halsduk och en utnött rakknif köpte jag sköna snäckor samt två bägar med pilar; men för en temligen väl flätad korg måste jag gifva 4 rupie. Fe 8—410 sista dagarne af vår resa voro de oangenämaste. Så vidt tid och göromål tilläto, såg jag mig om i Kinesernas bodar, tempel och trädgårdar; mycket uppväckte dervid min förvåning. I närheten af Macao ligga ett par byar omgifna af fält planterade med grönsaker, som, oaktadt sjordmånens torrhet, medelst vattning bringas till utmärkt beskaffenhet. Som det sägs, drifvas de likväl för starkt, medelst hettande gödsel, hvilken med största omsorg hopsamlas, och stark vattning; ty de äga ej den rätta smaken. I blemsterodling voro invånarne utmärkt förfarna. Såsom arbetare äro kineserne oöfverträfflige, så vidt fråga är om konsten att eftergöra; och när jag ser med hvilka simpla och ofullkomliga verktyg de tillverka de konstigaste saker, måste jag beundra dem. Synnerligen äro de skicklige i konsten I att arbeta och snida elfenben, sköldpaddskal, perlicmor, horn och ben, ech hvad man ock beställer af dem, blott man ger dem en modell till teckaing, eftergöra de troget, fast handtverksmessigt. Be härvarande ergelska husen se icke gerna de efterhand ankommande missionerna från andra nationer; redan inom sig ganska afundsjuka, kunna de ej dölja sin förtryteise öfver andra folks sträfvan att laga del i de handelsfördelar Kina erbjuder. Den betydiigaste handeln hvilar i nägra få händer — fyra till fem hus dela den sig emellan. Pessa betrakta kommissioner, som ej afkasta några tusen riksdaler, för småsaker, dem de lemra åt de mindre husen, som de för öfrigt ej unna mor ön 3 precent, medan de sjelfva beräkna lafsändåren fulla 5. Under deras inflytende redigeras i handelsunderrättelserna, efter deras goötfinnand? uppgöres pgriskuranten. Den friare och till fem hamnar utvidgade handeln med Kina är ostridigt en af tidens wigtigaste tilldragelser. De fördelar, Europa väntar sig deraf, skela dock ej komma, ätminstone i den närmast liggande framtiden. Kina äger ungefär dubbelt så många invånare, som Europa, vid pass 360 millioner. Om dessa vore till sitt lefnadssätt att jemföra med Europeer, skulle Kina för tillfredsstäliande af sina behof äga en utrikes handel, ihvilken alla öfriga jordens folk kunde deltaga. Men betrakta vi saken nogare, så se vi, att detta oerhörda rike icke blott tager i proportion ganska litet från utlänningen, utan ock att införseln, som består i nägra få hufvudartiklar, mer och mer inskränkes till blett dessa, och att, oaktadt der tilltagande handein, likvälingen nyinförselsartikeltillkommit. Detta faktum har väl förnämligast sin grund i de två andra, att för det första kinesiska folket är ganska fattigt .och lefver högst enkelt, sant för det amdra, att kineserne ej allenast äro högst skickliga i kon-! sten att eftergöra utan äfven mycket godköpta. En kännare af landet sade mig, att nio tiondelar af folket kunde betraktas såsom fattiga, hvilka ej äga mer än det aldra enklaste lefnadscätt fordrar och sällan äro i stånd att anskaffa något deröfver. Efter hvad jag sjelf sedan fem veckors tid iakttagit, är ris med litet fsk den allmänna födan, .och bomullstyg, nästan alitid blåfärgadt, det vanliga ämnet till männens så väl som qvinnernas kläder. Blott de välmåerde eller rika bära siden eller ylle, men äfven dessa blott i form af en krage, som räcker till höfterna. Drägtens snitt kar blott någon gång, till följe af lagliga föreskrifter, blifvit förändrad, men är eljest, liksom allt annat kär, sådan den alltid varit; kinesens karakter synes ock utbildad derhän att fasthålla vid det en gång antagna, och khan mäbända blott af kristendomen föräsdras. Att ett sådant folk ej har stora behof är lätt begripligt: ris till föda och bomuilslärt till kläder är hufvudeaken. Och äfven dessa saker fattas ej sällan, såsom den kinesiska historien nogsamt utvisar; en allmän nöd utbreder sig stundom öfver fiera provinser och flera tusende omkomma då. Men nu till den andra punkten. Kineserne äro skickliga och ytterst godköpta arbetare. Deras sidenvaror äro bekanta och jag nämner derföre blott att jag sett utmärkt vackra tyger, eråpe o. d., som de lära tillverka på enkla stolar. Ledsamt nog är det, ätminstone här i Canton, omöjligt att få se väfningar, då inträdet i city ännu alltjemnt är förbudet, hvarför jag ej kan säga något derom, Arbetena i guld och silfver, perlemor, träoch sköldpaddskal, äro underbara. Men allt, äfven målarekonsten, som flitigt kultiveras, bedrifses blott handtverksmessigt och betalas med yanlig handtverksön. Efter hvad flera försäkrat mig, utgör denna här Cantor blott 40 dollars månatligen för de finaste). irbeten; en vanlig arbetare bekommer blott hälften,! och en caoli eller bärare mäste nöja sig med 4 !y ill 2 dollars i månaden. När man nu derjemte tar betraktande, att en kines är utmärkt flitig och i uhållande, så kan man lät föreställa sig hvad med tt sådant folk under sådane omständigheter står attl rätta. I sjellva verket hafva de redan eftergjort ss i mycket, och det skulle icke förundra mig om e med tiden tillföra oss sådane artiklar, som vi rut här infört. Kinesiskt glas t. ex. utröres redan etydligt, och jag har sett glaslarmpor till 5 do!lars, om ej kunna tillverkas för sanima pris i Europa. a jag viste cn kines mina synålsprofver, frägade han! riset och svarade högmodiet: jag kan få kinesiska! ålar för halfva det priset; verkligen säljas ock här inliga små synålar till 4 cash för 9 stycken, d. v. 2200 för 4 doilar och utgöra, såsom jag i engelska onsuiatet hörde, en exportartikel. i Allt detta oaktadt, hoppas jag dock att vi skola ö inna taga del i kinesiska handeln; men vi måste! m L